I morse såg jag ett klipp på youtube, med en slags hyllningsfilm till vårt vackra Sverige. En totalt obegriplig film, med blonda hårsvall i motljus, rosiga kinder och brunbrända ben i oskuldsfullt vita kläder. Den amerikanske regissören (som har flyttat till Sverige) kallar konstfilmen för ett kärleksbrev till Sverige. Den är lika tunn, som tjejernas kläder, men säger man ”konst” så är det ju fritt fram för konstnärlig tolkning.
Meng Johnson har ett stort intresse för nordisk mytologi, vilket jag förstår när jag ser filmen. Han fyller på med alla sagoväsen, myter och plattityder som går att hitta. Plus musik av en isländsk (?!) artist. Det är lika kladdigt som en halvt uppäten sockervadd på ett lokalt nöjesfält. Regissören har gjort fler filmer. Bland annat en reklamfilm som genusmässigt är lika uppfriskande som en bortglömd lunchlåda i barnets ryggsäck. (Du vet, när det luktar jäst och innehållet har dekorerats med vitt ludd…)
Även om filmen gjordes för flera år sen, får detta bli ”dagens störtdykning”.
För att väga upp den tunga vågskålen av trams, måste jag dela med mig av något bra också. En riktig liten ”heliumballong” i sammanhanget. Ta en löjlig musikvideo, lär dig rörelserna och gör en ny version….
Tack för ett gott skratt, lite självdistans och mycket humor!
Kommentarer är stängda.