Det pågår en intensiv ”bieberfication” i stan. Jag ler lite för mig själv när jag läser om förtvivlade poliser som försöke få fansen att förstå,att huvudpersonen inte ens är i Sverige ännu. Men de ger inte upp. Som tonåring var jag dödligt kär i gruppen A-ha och framför allt sångaren Morten Harket. Tyvärr såg jag dem aldrig live, förrän i vuxen ålder, när gruppen besökte Stockholm för en spelning. I publiken skymtades många kvinnor i min egen ålder. Alltså förmodligen samma grupp som hade trånat efter bandets olika medlemmar under den heta perioden på 80-talet. Det kändes som att titta på ett gulnat fotografi där alla minnen plötsligt kom till liv med vibrerande färger. Hur det var då, hur texterna landade i hjärtat och hur övertygad just jag var om att sångaren skulle bli kär i just mig. Lite sött.
Jag förstår hur de känner sig, de små Bieberfansen. Stora känslor i unga kroppar, där kärleken till någon som de bara sett på avstånd, förstärks när de kan dela det med tusentals andra personer med samma upplevelse. Och så tycker jag lite synd om dem också. Ingen av de hängivna fansen kommer antagligen komma närmare än några meters avstånd. Någon har kanske tur och får komma upp på scenen. Kanske blir det ett minne som stannar kvar ända upp i vuxen ålder. Så står de där en dag med ett gulnat fotografi och en hel famn av minnen. Och de ler.
Jag gick förbi det idag, fascinerande. Fast jag håller inte med din rubrik ”Alla har vi varit där…”
Det här att skrika för sina idoler är nog en tjejgrej.
Killarna kör sitt race på hockeyns klapp klapp läktare.