Det där med förlossningar… Du som har gjort det – vet.
Du som står inför det – ingen idé att ljuga. Det är kletigt, äckligt och det gör ont som SATAN.
Belöningen är förstås världens skrynkligaste lilla trollunge. Söta är de inte när de kommer ut, men det blir din största kärlek i livet, oavsett om du vill eller inte.
Jag har ofta tänkt på papporna som det faktiskt är rätt så synd om, om vi tänker efter lite. Om vi nu utgår från att det är en kärleksfull och trygg relation, så ser de inte bara sin kärlek lida i helvetets plågor. De får också stå ut med en hel del okvädesord, en förvandling av deras blomma som plötsligt blir till ett frustande odjur. Vi som ligger där (eller står, eller sitter) vill ju bara krypa ur våra egna kroppar. Vi ska ta emot smärtan som goda helgon för att det faktiskt hjälper, trots att det strider mot hjärnans signaler att streta emot och bekämpa. Att ha funktionen ”pappa” vid förlossning kan säkert ge en känsla av total maktlöshet och förvirring.
Däremot kan män aldrig föreställa sig vilken smärta vi som har legat där och krystat, talar om. Helt enkelt av fysiska anledningar. Förrän nu. Här ska vi nu få se två kaxiga luringar, som frivilligt utsätter sig för framkallade sammandragningar i magen, under en timmes tid.
Nej, män vet inte hur det är att föda barn. Men vi vet garanterat hur det är när en man är riktigt sjuk. Det här experimentet borde faktiskt användas på empatilösa, blivande pappor för att ge en hint om vad deras partner kommer att gå igenom. Eller bara i utbildningssyfte. Tortyren pågår i en timme i filmen, i motsats till verkligheten, där smärtorna kan pågå mycket längre. Mycket längre.
Jag själv då? Äh, jag var en mycket målmedveten blivande mor som hann posta brev och måla naglarna innan det var dags. Två timmars grovjobb och sen kom världens skrynkligaste lillskrutt till världen. Ungefär. Jag började älska henne i samma sekund som jag såg henne för första gången.
Livet är stort och kroppen magisk. Och ibland djävlig. Klart det är värt det.
Kommentarer är stängda.