Solen lyste, de brunbrända benen trampade otåligt och några föräldrar sprang fram och tillbaka med hightechkameran som inte ville funka just denna dag. Själv står jag med en mammas gråtmilda leende lite i bakgrunden och betraktar min lilla stjärna. Och så kommer föräldraskapets klyschor på en och samma gång. I kronologisk ordning drömmer jag mig tillbaka till när hon var ett litet knytte, när hon fick sina första skor, hennes första skoldag och hennes charmanta utbrott som slår vilken dramaqueen som helst. Hennes mödosamt lockade hår vajar i vinden och jag undrar om jag någonsin kommer att få med henne till frisören för att klippa de slitna topparna. Det är en egen liten person som står med svenska flaggan i hand. En liten människa med hemligheter, kompisar och projekt. Hon är inte liten längre. Och så får jag en klump i halsen.
I kyrkan sjunger de lite äldre barnen om att skaka rumpa och ingen sommar utan ragga. Försöker lyssna mig till om de verklig skaldar om hemkört och cola som Markoolio sjunger i originalet, och sträcker mig hela tiden åt sidan för att titta lite extra på de blonda lockarna lite längre fram i bänkarna. Musikläraren spelar piano lika illa som alla andra år och jag frågar mig själv varför jag aldrig tar tag i att erbjuda mig att hjälpa till och spela själv nästa gång. Du ljuva sommartid ekar i det höga taket och gömmer sig i pelarnas hörn. Rektorn förkunnar att det nu faktiskt är sommalov och alla eleverna kastar upp programbladen i luften. Jag får hålla mig för att inte göra en Fylking och ropa ”Äntligen!”
Sen är det över. Andra klass är ett minne och i min ögonvrå ligger en liten tår och guppar i all hemlighet. Det är lite sorgligt att se att min lilla stjärna växer. Men det är också en ynnest att se henne bli en liten person. Ambivalensens känslor boxas lite i magen när jag går ut i solskenet för att ta ett kort. Om ett år är det dags igen.