Det är lite trixigt det där. Att välja rätt exemplar. Jag knackar och lyssnar, som om jag skulle få ett svagt ”ta mig” till svar. Och så sätter jag upp en världsvan min. Ja, den här vattenmelonen är nog mogen. Men jag vet inte till 100 % förrän jag är hemma. Det är lika spännande och nervöst varje gång. Kniven skär förväntansfullt genom skalet och efter en juicefylld kamp faller de två klyftorna isär.
Det värsta jag vet är möjliga meloner. Jag slänger hellre pengarna i soppåsen än äter något som känns som kall havregrynsgröt mellan tänderna. Ibland dyker kärnor upp, stora som mjölbaggar och det blir till att pilla en halvtimme för att få bort krafset. Just nu, i början av sommaren, är det som om belöningen kommer direkt. Efter den högtidliga klyvningen ligger två perfekta halvor framför mig. Redo att kasta sig över och bara njuta av. Saftiga och med fruktigt kött ”to die for”.
Jag fick ett perfekt exemplar här om dagen. Och det var då det slog mig. Livet är precis som en vattenmelon. Inte som en ask choklad. De fabricerade bitarna är ingenting mot det mystiska klotet som ingen kan veta någonting om, förrän innehållet avslöjar vad du får den här gången.
Livet besvikelser är som ett mjöligt exemplar. Så mycket förhoppningar som kan grusas på några sekunder. Sen står du där med kniven eller beslutet i hand och måste omvärdera hela situationen. De försiktiga knackningarna är de försynta önskningarna som vi ständigt bär med oss. Som gör att vi vågar satsa, med modet i hand. Ingen kan vara helt förberedd för det vi har framför oss. Ingen kan veta hur vi kommer att agera i givna situationer. Ingen kan planera för det oväntade. Plötsligt står vi där, med besvikelsen i vitögat. Det enda vi kan gör, är att acceptera sinnesrobönen och gå vidare.
Det gäller att uppskatta varje metaforiskt inköp av den mystiska vattenmelonen. En slags midfulnessövning som kan översättas till livet i sig självt. Här och nu, men också framåt och vidare.
Oavsett hur resultatet ser ut.