Bamse, Nalle Puh, Goliat och Gnuttarna. Om du kommer ihåg dem är du i ungefär samma ålder som jag. Det vill säga evigt barnslig på deltid. Mina kompisar från barndomen kämpade för det som var rätt, utan att slåss. Det är klart att man som vuxen cyniker, kan se Bamse som en påtänd Gladiator som bara kunde agera under rus, men ändå.
Kalle Ankas ständiga vredesutbrott var inget som tilltalade mig. Eller rättare sagt, inget som jag fick läsa. Men fortfarande gillar jag faktiskt inte den vresige ankan som skäller på allt och alla när han inte får som han vill. Som förälder kan vi påverka våra barn, inget snack om saken. Frågan är vad som är mer eller mindre lämpligt? Vissa tycker att det här är humor för småfolk:
Själv blir jag förfärad på ett kyskt söndagsskolesätt. För vad är det som de små egentligen ser? Käka kaniner? Som sjunger i magen? Grundlägger det en empatisk störning, triggar det en extra stark tre-års trots? Raderar det medkänslans sköra blomstring? Eller….handlar det kanske bara om enkel ironi i tidig ålder? Jag tror och hoppas att alla föräldrar tassar på tå när det gäller våra små. Att presentera hela världen är ingen lätt uppgift. Inte vid 1 års ålder, eller 10 års ålder. Vill du inte göra allt rätt i varje beslut? Till det bästa? Även om jag har varit med i snart ett decennium, försöker jag vara självkritisk i mina val som påverkar lillungen. Det tror jag aldrig att man slutar med som förälder. Oavsett om det gäller seriefigurer, youtubeklipp eller ständiga förmaningar om att inte prata med främmande personer.
Om jag skulle vara en tecknad karaktär/fiktiv figur, skulle jag tydligen vara Kitty. Relativt bra träff, måste jag säga. Gör Nationalencyklopedins test du också, om den barnsliga ådran fortfarande kittlar i magen. Om inte annat för att se om Nalle Puh, Goliat eller Gnuttarna blir ditt alternativ…
Kommentarer är stängda.