I sitt mest kända konstverk, Rythm 0, stod performancekonstnär Marina Abramovic´ helt still framför en publik under sex timmar. Publiken fick göra precis vad de ville med henne. På ett bord fanns 72 saker. Bland annat en ros, en skalpell, en pistol, en kula, honung och en fjäder. Det var upp till de betraktande människorna om de ville göra henne illa eller inte. ”Om det är upp till publiken, kan det sluta med att de dödar dig” var hennes egen kommentar. Efter att några personer hade klippt sönder hennes kläder, stuckit henne med rosentaggar och satt pistolen i hennes hand, var de sex timmarna över. När hon började gå mot publiken, skyndade sig alla iväg. Som för att undvika en konfrontation. Den här föreställningen, konstverket, eller ska vi kalla det sociala experimentet gjordes 1974, men är lika aktuell idag..
Man kan tycka vad man vill om konstformen i sig, men när jag läser Marinas samarbete med Jay-Z i hans video till Picasso Baby, känns det som en lyckad förening. Konstens labyrinter, möter hiphopens ord och attityd.
Att tänja gränser är alltid intressant och kan ge en helt ny upplevelse. Precis som i Marinas fall, kunde delar av publiken ha valt att flippa ur totalt. Det jag ser, är en trapetsakt med högt i tak, där betraktarna för en gångs skull få vara en del av det/den de beundrar. Precis på gränsen till vad som är ok beteende, i närheten av den stora stjärnan. Låten som sådan är inte det intressanta. Men låten tillsammans med det som sker där och då, blir till något unikt. Det blir till tonsatt konst.