Det är dagen då ”barack brann” och ”Barack har landat” delar löpsedel. Det är dagen då Stockholm står still och brunnslock svetsas igen. President Obama har anlänt med hundratals personer i följe och en egen blodbank i beredskap. Det är dagen då det är gott att kunna jobba hemifrån och följa pressträffen live, via webb-tv.
Obama och Reinfeldt kändes som två politiska företrädare med många ideologiska likheter. Frågan om dilemmat kring att vara fredspristagare och samtidigt vara beredd på att attackera Syrien, var den mest intressanta frågan på hela frågestunden. En kittlande filosofisk tanke och nog så viktig. Och som presidenten uttryckte det, är det inget alternativ att stå och se på, utan att göra något. Särskilt inte när över 400 barn dödades i den senaste attacken. Att agera som en stridlysten krigsherre med synsättet ”öga för öga, tand för tand” känns inte som Obamas melodi. Att han vill fortsätta att stödja diplomati, ger bra signaler. Samtidigt måste något drastiskt göras för att få slut på allt våld.
Kritiken han har fått, för att inte ha gjort nog sedan han blev president för 4 år sen, kanske är befogad i vissa fall. Samtidigt är det här ingen ledare som rusar in i saker, utan verkar mer sträva efter långsiktiga och varaktiga förändringar. Sådant kan ta tid.
USA har en engagerad president som bland annat brinner för frågor kring jämlikhet och rättigheter för homosexuella, minoriteter och kvinnor. Hans röst är extremt vilsam att lyssna på och retoriken briljant. Obama verkar styra MED folket, inte ÖVER. Hans besök i Sverige är inte bara stort, rent historiskt sett. Det är också ett ypperligt sätt för Sveriges ledare att fördjupa förståelsen och relationen med ett av världens mäktigaste länder.
Jag skickar min hälsning, långt från avspärrningar och rigorös säkerhet: Welcome to Sweden, Mr President.