Om du säger att det du gör är konst, då är det konst. Lite så ser nutidens kulturella strömningar ut. Och känner du att ditt kall i livet är att bära levande, nakna och vita kvinnor som scarfes runt din hals, så är det säkert många kulturnissar som låter hakan vila på knogarna medans de hummar instämmande. Det här var ju sannerligen intressant. Vilket uttryck, vilken revolutionerande tanke, vilket mod. Så nyskapande.
Nate Hill gör en slags konstnärlig parodi på sinnebilden av den vita kvinnan som den svarta mannens statussymbol. Han fotograferar sig själv med olika kvinnor som han bär över axeln helt nakna. Ibland gör han också hembesök. Jag har väldigt svårt för den här typen av samhällskritisk konstnärskap. En bild kan säga mycket, men en bildserie med likadana motiv ser jag bara som effektsökeri. Det känns som att rycka på axlarna och säga ”been there, done that.” Som jag konstaterade i ett avsnitt av Huvudkontoret för några veckor sedan, så har det vi kallar för nutida och modern konst, fått en allt för hög status bland snittar och champagneglas. Att kliva omkring på smörklickar under en halvtimme, eller göra foton där man föder fram en haj, är inget annat än prettoskit.
Nate har naturligtvis framkallat en reaktion hos mig som observatör. Men jag hummar inte instämmande inför hans storartade konstnärskap. Betyder det att han har lyckats? Jag tycker mest att han borde gå i terapi och hitta ett annat kall i livet. Är jag för hård? Kategorisk? Hopplöst insnöad på de ”gamla” konstnärerna där det krävdes skicklighet?
Tolkningen är öppen. Precis som livet självt.
Kommentarer är stängda.