Det här är en svår nöt att knäcka. Jag talar om det senaste ”raset” kring klädstorlekar. H&M-modellen i vårens katalog har upprört hela kändiseliten. Ingen man än så länge, men desto fler kvinnor.
Problemet är, att det förs en väldigt konstig diskussion. Låt mig förklara. Kvinnan som visar vårens kläder i katalogen heter Robin Lawley. Ursnygg, urlång och definitivt lite större än vi svenska kvinnor beräknas vara enligt demografiska mått. Stopp nu, innan du andas in för att ”rasa” över detta uttalande i nästa andetag.
En genomsnittlig kvinna är ungefär 165cm lång. Till detta väger de genomsnittligt ca 65kg. Och alla varianter av kroppstyper förekommer. Äpple, timglas, eller päron. Saken är, att vi har blivit större genom historien. Och Robin Lawley, blev väldigt lång. Hela 188cm lång. Alltså faller hon utanför standardnormen bara genom sin längd. Hon har ett par generösa behag. Alla är inte lika stora lyllosar där inte (bland annat undertecknad). När det gäller höfter, mage och ben, har jag inte koll. Det finns olika uppgifter på nätet. Allt med Lawley är således lite mer av allt det goda, än den genomsnittliga personen.
När hon var gäst hos Ellen DeGeneres i november, såg jag hur liten Ellen var och hur stor Robin var, när de satt mitt emot varandra. Det är slående när vi ser dem i två-bild. Det som är förvirrande med storlekssystemet i denna diskussion, är att vi skulle behöva skapa ett unity-system, som utgår från mer enhetliga mått.
Inom konfektionsvärlden, börjar (av någon anledning) plus-size storlekar vid storlek 12, motsvarande 42. Då kan vi ställa oss följande fråga. Är det fel att kalla storlek 42 för lite större? Om vi nu tar hänsyn till den ”genomsnittliga” storleken som vi svenskar enligt mätningar har, är det lite större än de flesta svenskar. Det finns inget nedvärderande eller dåligt med det, utan bara konstaterande. Själv är jag väl en sparris, eller kanske räka. Och jag är lika glad för det. Trots att jag är längre än genomsnittet med mina 170cm, så räknas jag som petite. Ibland får jag köpa size 0 i skjortor, ibland går jag upp i storlek 38 (trots att min ”vanliga storlek är 34) om jag handlar på Devided:s avdelning på H&M. Och vet du vad – jag bryr mig inte särskilt mycket. Jag registrerar mest vilken klädstorlek jag ska ha, beroende på viker märke som står i kläderna. Bara det passar min kropp. Ibland hittar jag otroligt nog en topp på barnavdelningen storlek 170, ibland köper jag byxor i storlek 38. Min kropp förändras inte, för att siffran i klädesplaggen gör det.
Om Robin Lawley och jag skulle stå bredvid varandra, skulle det nog se ut som Robin och Ellen. En lång och bystig kvinna, bredvid en kort och spenslig ekorre med mycket energi. Det är inte särskilt konstigt. Robin drar 42 i storlek, jag drar 34.
Plus-size är inte roten till det onda. Size zero, är däremot lite mer komplicerat. För det är det färre som har. Stirra dig inte blind på kvinnan, som i Expresen har storlek 44, är 180 lång och påstår att hon har exakt samma mått som Robin Lawley.
Det har hon inte.
Sluta rasa, bara för rasandes skull. Ställ det ena mot det andra, så får vi en mer välavvägd diskussion.