Söndag kväll. Klockan är 21.39, vilket betyder läggdags om man som jag ska upp vid 04.20 för att sända morgonnyheter.
Men jag kan inte sluta. Att ploga sig igenom ännu en säsong av House of cards, är som att äta ostbågar. När jag har tagit en civiliserad liten hög, övergår begäret plötsligt till en besatt och okontrollerad låga i ögonen. Jag hivar in näve efter näve i munnen och bara frossar. Problemet uppstår när det är slut.Eller när klockan är så mycket att jag måste ta ett vuxet beslut om att faktiskt inte klicka mig vidare till ett avsnitt till. Netflix lockar genom att sätta igång med ännu en del, bara några sekunder efter det senaste avsnittets rafflande slut, men jag måste stå emot. Jag smäller igen locket och känner genast ångesten komma över mig. TVÅ delar kvar. Ska jag offra värdefull sömn och riskera att inte vara lika skärpt i sändning?
Där går min gräns. Och det är kanske tur. Jag har än så länge inte förvandlats till Gollum, en eremit som lever för jakten på ”precious”. Ändå sitter jag där och väser lite tyst. Upplevelsen är MIN. Men Mac-locket är stängt. Det är MITT elfte avsnitt av tretton, som jag frivilligt avstår. Det är MIN vetskap om vad som händer som jag väljer att lämna ifrån mig. Precioussss…
Ett dygn senare är det måndagskväll. Vakna barn, familjeliv, läxor, quesadillas. Och det jag tänker på är Francis, Claire, presidenten och det cyniska maktspelet. Ikväll är de två sista avsnitten mina. Bara mina.
My precious.
Åh, du har mycket bra, elakt, cyniskt och briljant att vänta! En stor tomhet kom över mig när jag hade sett klart däremot. Nu väntar jag på säsong tre!
Har precis börjat på säsong 1 : )