När en hemlagad bearnaisesås skär sig, beror det framför allt på att man egentligen försöker förena det omöjliga – fett och vatten. När landets politiker rör om i skoldebattsoppan, händer samma sak. Sakfrågorna blandas hej vilt och till slut har det skurit sig helt.
Frågan kring betyg i 4an är just nu både het och intressant. På ena sidan viftar man med argumentet att det inte finns forskningsstöd för att betyg på 10-åringar skulle rädda skolan. På andra sidan hoppar man upp och ner för att försöka få befolkningen att förstå att vi inte borde vara rädda för kunskapskrav. Och i mitten står jag. Jag som tycker att det blandas allt för många oförenliga ingredienser som riskerar att förstöra en viktig fråga.
Vi måste skilja på frågorna kring lärarlöner, segregation, respekten för auktoritet, läxhjälp, pappersexercis osv. Alla problem kräver olika åtgärder. Framför allt kan inget av detta blandas ihop med frågan kring tidigare betyg.
Som separat åtgärd, ger tidiga betyg elever en livsviktig hint om vad som komma skall i deras yrkesliv. Skriftliga omdömen är som en snuttefilt i papper. Det ger inte eleven klara besked om vad som behöver åtgärdas eller inte. Kunskapskrav och erfarenhet är det som styr utbildning och arbetsliv. Får du inte ett visst antal poäng när du vill söka till en utbildning är du inte välkommen. Punkt. Det är en verklighet som barnen redan som unga behöver lära sig, för att inte chockartat vakna upp för sent en dag.
Att få betyg i 4an, är ett ganska bra förslag. Jag säger ganska, för att det bästa hade varit att få betyg redan i ettan eller tvåan. Det här är redan praxis i många andra länder, men här i Sverige är vi sena. Och rädda. Att barn kan få svårt att skilja på sin prestation, sitt betyg och sig själva, blir bara sanning om vi ger dem fel verktyg. Rätt använt berikar och förbereder det barnen för vuxenvärlden.