Delacupcake

Ångesten fanns där redan igår kväll. Beställningen kom när jag hämtade lilla björnungen från skolan. ”Mamma, jag vill göra cupcakes idag” sa hon och strålade i ansiktet. Mörkret ute var lika definitivt som ett karbonpapper och klockan var 17. Men nu skulle en liten solstråle hem och baka. Efter mycket snirklande lyckades jag förhandla mig till lite extra tid. ”Imorgon efter frukost” sa jag och fick en surmun som svar. Jag har aldrig gjort cupcakes med frosting! Gillar inte ens morotskaka, petar alltid bort smeten ovanpå. Det blir alldeles för kompakt med den söta, lite sträva philadelphiasmeten som lägger sig som en fettsträng i gommen.

Alla former av strössel fanns sedan förut, man har väl gjort muffins i sina dar… När sovmorgonen var avklarad, var det bara att plocka fram alla ingredienser. Allt fanns, förutom en spritspåse. Jag snickrade ihop en egen variant av smörgåspapper, men strutarna gav vika och kladdade ner både mig och allt runt omkring. Panik! Ringa på grannen, yes en professionell utrustning med tio olika munstycken. Upp med hoppet igen, pytsa i de  olika färgade smeterna och plötsligt var det som om jag var en självklar deltagare i hela Sverige bakar. Jäklar vad kul det var! Björnungen dekorerade  med en iver som bara en 8-åring kan ha. 30 cupcakes senare, sitter jag med en utmattad blick och beskådar insatsen. Det gäller att testa nya saker, så länge det inte är farligt eller påverkar hälsan. Det där med hälsan kan man ju diskutera, men klumpen i magen förvandlades till två plåtar björnunge-lycka. Och det var det banne mig värt.

Jag petar bort frostingen nu också, men det som med julklappar och presenter: ibland är det roligare att ge, än att få. Nu har jag ett kök att hand om, som går i gult och rött lite här och där. Livet är fullt av oväntade färger…