Den första filmen i en serie, är alltid den bästa. Det omedelbara intrycket och chockvågen över någonting nytt och oväntat. Med Matrix var det så, med Twilight-filmerna samma sak. Tills igår.
Natten mot tisdag var jag tvungen att hämta igen den senaste delen jag inte hade sett, så jag gick in på Headweb efter sändning och skapade mig min egna soffnattsbio. Kl 03.00 var jag klar. Inget jag egentligen kan rekommendera, när man sen ska upp kl 7 för en arbetsdag på jobbet, men det var det verkligen värt. De försiktiga förväntlingarna inför sista delen, gjorde sig påmind lite då och då under dagen och jag visste att jag var tvungen att ställa in mig på ”tonårs-mode” för rätt stämning. Det här ÄR kidsens filmgenre, men jag kan villligt erkänna att jag också förlorat mig bort i kärlekssagan mellan Bella och Edward.
Så var det galapremiärdags, jag gick tillsammans med Improveme-bossen Daniel Nyhlén och möttes av obegränsade mängder godis i foajén och en DJ på scen, som definitivt kunde ha droppat diskanten en hel del. Med tillfällig tinnitus i höger öra, hördes den klassiska inringningen på anrika Rigoletto och jag sjönk ner i biomörkret.
Två timmar senare, hade jag fortfarande inte hämtat mig från den magnifika fightingscenen och höll kvar mitt krampaktiga grepp i biofotöljen. Jag ska inte avslöja detaljer, men det var längesen jag såg en så detaljrik, brutal och snygg avslutning som bara pekar mot ett håll, nämligen en bråddjup Apokalyps. Den som sitter oberörd efter det här, är antagligen samma typ som kan sitta still, när det förvridna ansiktet i garderoben avslöjas i The Ring.
Bella har blivit mogen, framåt och STARK. Hennes osäkra framtoning är som bortblåst, vilket jag gillar. Den totala charmen hos Edward består för mig i ett enda uttryck, oavsett hur stint han tittar i kameran, men det handlar som sagt om personlig smak. Jag är enormt glad att jag såg den avslutande delen igår och ska du se den – så se den på bio för att få den totala upplevelsen…