En vanlig kväll, under en middag. Jag sitter och berättar den lilla skrönan om när jag gick emellan två okända killar på ett dansgolv som skulle spela tuppar och börja bråka. Den ene blev utkastad, den andra lugnade ner sig. Och jag skadade tummen. Bara lite. En av personerna i sällskapet, böjer sig fram och säger: ”Det måste ha varit två invandrare va? Som började bråka?” Jag stirrar på honom och förstår med en gång att jag inte vill känna den här personen längre. Jag vill ta bort honom från facebook och bara nicka lite nästa gång jag möter honom i vimlet. Jag tar avstånd och jag gör det för att det är det mest naturliga i världen.
Frågan kring att ta ställning och civilkurage är en ständigt aktuell het potatis. På den årliga Svenska Hjältar Galan, prisas människor som alla har gjort något speciellt för någon annan. Som Mathilda, som vågade vittna, trots hot och trakasserier. Eller Caroline, som räddade grannflickan ur en brinnande lägenhet. De betraktar sig inte som hjältar, men blir det i och med sin insats och handling. Vi har det alla i oss.
Oavsett om vi gör det i stor eller liten skala, behöver ingen av oss någonsin vända bort blicken, eller låtsas som om saker inte händer. Jag skulle aldrig gå fram till ett bråkande gäng, om jag har min dotter med mig. Men jag skulle smyga bort och ringa 112, samtidigt som jag berättar vad som pågår. Jag kan i min vildaste fantasi, inte förstå historier om kvinnor som blivit våldtagna, trots att det funnits fler personer runt omkring. Samla ihop de förbipasserande, få dem att bli fler än förövarna och ingrip! Med en kort sekunds eftertanke, går det att göra en liten insats med stor positiv verkan.
Vi behöver inte delta i ett demonstrationståg för att påverka, med ordens makt kommer vi långt. Nättrakasserier är en svår nöt, men någonstans måste vi börja. Vardagens hjältar kan förhoppningsvis inspirera oss andra till att våga ta ställning mot intolerans och hat. Mitt i verkligheten.