Barnfilmer, det är något jag har svårt för. Inte bara för att de dubbade rösterna oftast är dåligt gjorda, eller för att allt ska vara så hysteriskt hela tiden. Framför allt är det så förbaskat tråkigt att se ännu en film, där könsnormerna presenteras på samma sätt, om och om igen. I kväll har jag genomlidit Asterix på Olympiaden. Den enda kvinnan som finns i filmen (som inte är statist) trånar efter kärleken och filmens hjälte. Vacker och ljuv, med en längtan i ögonen som lyser som eldflugors fascinerande ljus. Det är tur att vi har filmer som Trassel, eller Modig som väger upp hela genren.
Att samma fenomen dyker upp i den vuxna världen är ett sorgligt faktum i både film, reklam och media överhuvudtaget. Punkt. Jag är passionerat engagerad i jämställdhetsfrågor och har skrivit en hel del om tillvaron som kvinna, där utveckling och tillbakagång i samma steg, ibland kan liknas vid lustiga huset trappa.
På samma sätt som det är viktigt att öppna ögonen för problematiken, är det också viktigt att inte dra åt andra hållet och överreagera. Därför blir jag förvånad över UnderbaraClaras blogginlägg, där hon konstaterar att ingen intelligent kvinna/hjälte enligt normen får vara normal eller frisk. Lisbeth Salander är en av karaktärerna som hon nämner. Oerhört smart och samtidigt oerhört störd. Slutklämmen är att det här är en tydlig parameter för hur kvinnliga hjältar och genier framställs. Det är nu mina frågetecken över påståendet ser ut som glänsande såpbubblor runt huvudet.
Har hon glömt den genialiske och snygge, men socialt missanpassade mördaren Dexter, som ändå kämpar som godhetens Robin Hood? Vad är Tony Hill, i serien Mord i sinnet om inte exeptionellt vass i tanken, men också en hopplös kuf med någon sorts diagnos? James Bond, Criminal Minds, listan kan göras hur lång som helst – att vara hjälte, intelligent och knäpp hör på något sätt ihop. Galenskap och genialitet är en paradoxal union.
Problemet är inte de störda kvinnor som Clara nämner, problemet är att det överhuvudtaget finns för FÅ kvinnor i hjälteroller. Både för vuxna och för barn.
Om vi skulle slippa fler stinkande småtteäventyr som Asterix och om jag skulle kunna nämna fler än en handfull barnfilmer med någorlunda normalt genustänk, så skulle det förhoppningsvis vara starten för den nya generationens filmskapare som med självklarhet skapar fler kvinnliga och även friska hjältar.
Ska vi säga så?