När blodet sprutar över plantagens bomullsbollar, är det episkt. När tarmar och blod flyger som projektiler mellan väggarna, blir det patetiskt. Och väldigt Tarantinskt. Filmen Django Unchained är en odyssé i dödandets konst med Tarantinos signum. Alltid med ett starkt motiv bakom, som resulterar i instämmande nickande mellan biofåtöljerna.
Redan när jag fick glainbjudan i min hand, insåg jag att jag skulle gå på egen risk. Jag har alltid haft svårt för våld på vita duken. Men med Jamie Foxx, Christoph Waltz och Samuel L Jackson i rollistan, plus John Legend som medverkar på soundtracket, är det bara dumt att spela stolt. Jag är för nyfiken för det…
Som vanligt, blir jag så glad när eventbolaget har satsat på att ta vara på temat. Subito hade ett liveband på plats, de hade byggt upp röda mattan med westernkulisser i bakgrunden och bjöd på pizza och champagne (champagne passar till allt så klart) som för att lugna nerverna inför en nästan tre timmar lång käftsmäll. Historien om den tyska prisjägaren som engagerar Django, innehåller en kärlekshistoria som driver handlingen framåt. Christoph Waltz borde snart kunna fylla sin bokhylla med utmärkelser, för så bra är hans rolltolkning. Filmen är enligt mitt tycke, fullkomligt lysande, fram till de sista 40 minuterna.
Förbered dig på humor, naket, allvar, illamående, blod och gnistrande skådespeleri, så vet du vad du ger dig in på. De utdragna splatterscenerna, känns som att stå och gräva ner händerna i ett kilo köttfärs – roligt en stund. Men det är också det som drar ner helhetsintrycket. Tarantino gillar inte att prata kritiskt om våldet i hans filmer, vilket en engelsk reporter fick klart för sig i en intervju för ett tag sen. Det är kanske dags att tona ner den tveksamma fascinationen för ljudförstärkta blodbad, om inte annat för att testa något nytt. Att gestalta grovt våld med subtilitet, borde vara nästa utmaning för Tarantino.
Det Delastasiska betyget för Django Unchained blir 3 av 5.