Eftersom jag är så ung som 39 år, så var jag inte ens påtänkt när Alfred Hitchcock gjorde filmen ”Fönstret åt gården”. Antagligen var det tack vare tjocktevens glansperiod när det bara fanns 4 kanaler, som utbudet fylldes med svartvita filmer. Det var som ett smågodislager där jag botaniserade bland stjärnor som Gregory Peck, Grace Kelly och Fred Astaire. Och som jag älskade det! Framför allt tyckte jag att alla var så snygga. Säg Cary Grant, så svimmar jag fortfarande lite grann.
En annan man som kidnappade mitt unga flickhjärta var James Stewart. I Fönstret åt gården, spelar han en skadad fotograf, som tillbringar sina dagar i en rullstol medan han spanar på grannarna genom kikare. När han plötsligt bevittnar ett mord, måste han inte bara övertyga sin flickvän om vad som hänt, han måste också fundera på om han själv kan vara nästa offer….
Nerven, fotografiet, skådespeleriet – allt gör att jag kan se filmen hur många gånger som helst, trots att den nästan är 60 år gammal! Och så är det med de flesta av Hitchcocks filmer. Då var de tekniskt banbrytande med ett otroligt formspråk. Idag är de klassiker. Fåglarna, Mannen som visste för mycket, En studie i brott – vilka rullar!
För att inte tala om Psycho…
Ikväll var jag på 1,6 miljonerklubbens förhandsvisning av ”Hitchcock” med Helen Mirren och Anthony Hopkins. Den kretsar kring skapandet av Psycho, en film som ingen trodde på från början. Det blev hans största framgång någonsin. Det är också en glimt av hans relation med hustrun Alma Reville som jobbade med honom i de flesta filmer. Hopkins har lyckats riktigt bra med att fånga Hitchcocks kroppsspråk, men det nästan så att han tar i FÖR mycket med sin demonstrativa överläpp. Då överglänser istället Mirren med sin rolltolkning. Jag börjar spinna av fascination över miljöerna och kläderna som skildrar den gyllene film-eran. Det är som en utsökt brosch mot en svart chanelklänning. Helt ljuvligt.
Jag blev sugen på att se geniet på riktigt igen och hittade en intervju på youtube:
Varför blev Hitchcock då skräckens mästare? Kanske tack vare hans mamma…
”I think my mother scared me when I was 3 months old. You see, she said BOO. It gave me the hiccups. And she apparently was very satisfied.”