Av en slump. Av en händelse. Ja, hur man nu uttrycker sig så tror jag inte på saker som sker utan anledning. Det finns alltid en orsak till att saker och ting inträffar. Men det är ju inte alltid vi kan veta varför. Jag vet bara att den film jag nyss hittat, är gjord för just mig. Den känns lika välsittande som en skräddarsydd balklänning. Den utstrålar en lika skön känsla som när en hagelsvärm träffar lerduvan mitt i prick.
Filmen The Artist är som rullen som jag lever i, om natten i mina svartvita drömmar. En story i 30-talets dekadens, en passionerad kärlekshistoria, danssekvenser och en karaktär som påminner om en ung Gene Kelly. Med en man som liknar John Hamm. Say no more.
Huvudrollsinnehavaren Jean Dujardin, är en nonchalant fransman, som inte bryr sig om att lära sig engelska för berömmelsens skull. Och just därför får stråla i en stumfilm (!) år 2011. Han har fått pris för bästa manliga roll i Cannes och det går rykten om Oscarnominering.
Och nu till det bästa – jag har inte ens sett rullen.
Strax före mars månad hoppas jag på ett sprakande arrangemang som inramning för filmen, på precis samma sätt som när Wall Street och dess galapremiär intog Kungsgatan i Stockholm.
Det är sanslöst att vara såld på en film utan att ha sett mer än trailern. På något konstigt sätt vet jag att jag inte kan bli besviken.
Är det någon av er som redan sett den utomlands, så fram med åsikter.
Snöstormen viner oroväckande utanför förnstret medan jag drömmer mig bort till Benny Goodmans swingtoner i en gråtonad verklighet.
