Att välja ny almanacka varje år är en helig stund då jag stänger av newsflash, påminnelser och inkommande samtal i mobilen. Nu ljuger jag egentligen, för jag vill ju alltid ha koll. Men jag hoppas i alla fall att ingen avbryter mig i min ceremoni där jag står i affären.
Det kan tyckas vara en paradox att jag smeker de olika boksidorna i jakt efter den perfekta översikten i papperform, när jag vill vara så mobil och tekniskt i framkant för övrigt. Men det är det där med det skrivna ordet som ständigt ska kunna vara nåbart. Bara sticka ner handen i väskan, rycka upp kalendern och skriva ner något jag kommit på. Inte trycka in koden, vänta på uppkoppling, öppna anteckningar som man sen ändå inte hittar och till slut plita ner det du nästan glömt, med stelfrusna fingrar.
Jag skriver för övrigt på det mesta som finns till hands. Hemma kan det bli en avriven bit kuvert, en teckning av lilla björnungen (hemska jag) och till och med på sidan av paketet fiskpinnar. Någongång har jag till och med vaknat med något slags klotter på min hand, eftersom inget papper funnits till hands när jag fick min fiktiva uppenbarelse mitt i ntten.
Jag har till och med hamnat i knipa, efter att ha skrivit på ett kvitto. Nej, inte för att det inte gällde eller att de kunde se vad som stod, utan för att jag inte ville lämna det ifrån mig. Inte kunde jag leva med att de skulle ge bort mina rader som skulle förvisas till en mörk byrålåda. De fik helt enkelt kopiera kvittot som bevisade att jag köpt varan som skulle lämnas tillbaka.
Min kalender blir som mitt eget universum. Som en världskarta där jag skapar egna fiktiva länder och områden. Den följer den historiska evolutionen genom att vara försiktigt och ordentligt fylld den första delen av året, för att till sist explodera av nedklottrade anteckningar, möten, ändringar och massor av lappar. Massor.
Så länge leve den analoga kalendern och de handskrivna lapparna! De lever och frodas i allra högsta grad.
I minst ett år till.