Handväskor, maten i kundkorgen eller tvättstugans torkskåp.
Det är platser där kan vi få små glimtar av hur människor är och hur vi lever. När jag byter handväska ser jag hur jag har levt de senaste veckorna. En gammal biobiljett, en hårsnodd med rosett, en halv kaka och näsdukar kan betyda vecka med barn. Något senare kan det vara miniläppstift, galainbjudan, försenad räkning och allt för många kvitton som det bara står Moët på. Ja, du förstår själv.
Men när jag stod framför mitt skafferi såg jag plötsligt något jag inte lagt märke till förut.
Om du tittar på bilden kan man ju undra vad det är för en liten samlare som huserar i detta skåp?
En godisätande nattätare? Som smäller i sig en påse sura nappar på 3 minuter? Eller smusslar med kakor när ingen ser?
Jag kan dementera alltihop, för jag känner inte personen som bor i skafferiet.
Jag kan äta på en godispåse under en veckas tid. En liten sak efter maten räcker. Något sött bara för att jämna ut det hela. Och kakor…ballerina möjligtvis på sommaren men nej…
Ser du de instoppade chokladbitarna, de små tablettaskarna och det konstiga godiset på burk?
Det mesta kan jag kanske skylla på lilla björnungen som köper lördagsgodis som sen inte riktigt blir uppätet. Men den stora frågan är varför jag har blivit en hamstrande skafferimissbrukare? Varför kastar jag inte allt? Jag känner mig trygg med att det finns där, trots att jag inte rör mycket av det.
Måste vara någon bakomliggande kaos-teori om att jorden kommer att drabbas av någon form av asteroid någon gång i framtiden och då är Delastacia minsann förberedd. Hon kommer att överleva med råge. För hon har hela skåpet fullt med gotter!
Eller så kan jag skylla allt på Farbror Frippe, som hade jättekonstiga saker i sina gömmor. Burkar med filmer och så.
Det är intressant att få små skärvor av människors liv. Frågan är hur vi läser av det vi ser.
Kommentarer är stängda.