När jag vaknade i morse, förstod jag att jag hade hamnat i ett funktionshindrande tillstånd dom karakteriseras av fysiska ohälsa. Eller på ren svenska – jag har blivit krasslig.
Kroppen smidde sina planer på natten, efter en allt igenom lyckad lördagskväll med middag, champagne och skratt. Den satte hämndlystet ut massa härliga bakterier i hals och öron, med samma precision som påskharen när han noggrant lägger ut sina presenter på valda ställen.
Det känns som om jag har svalt ett grönt, taggigt kastanjeskal som ligger I halsen och myser. Locket för öronen, känns som en luddig mössa som sätter sordin på både ljud och tankegångar. Jag känner mig lite dum och loj. Och så är det ju så synd om mig. Helst av allt skulle jag vilja ligga och kvida som Karlsson på taket när han var sjuk. En liten stund I alla fall. Som tur är, har min litania gett resultat. Kuckelimuckmedicin är på väg och jag har en proppfull filmkväll framför mig. Kudde, filt, kärlek, film, plockmat, omtanke och manukahonung, så ska jag nog vara på benen snart.
Sa jag att det är lite synd om mig?…