Flera tidningar skriver idag om vårdcentraler som hittar på lite tyngre diagnoser än nödvändigt, eftersom det ger bättre ersättning. Den positiva valmöjligheten i vårdvalet har alltså på vissa håll, lockat fram en ny typ av pengagiriga aktörer som gärna saltar på sjukdomsbilden hos sina patienter i vinstsyfte.
Det gäller att vara frisk om man ska vara sjuk. Så har jag alltid resonerat. För om jag inte läser på och är kritisk när det gäller doktorns egna teorier, kan det bli väldigt fel. Onödigt mycket antibiotika, nonchalant mottagande och ren okunskap gällande vilka mediciner som man absolut inte bör kombinera, är lite av det jag själv har upplevt. Förra våren hade jag en elak ögoninfektion i kombination med allergi och besökte fem olika doktorer innan jag fick rätt behandling. ”Ja, du kan vara lite bossig, så det är inte lätt att vara doktor med en så bestämt patient” var ett svar jag fick när jag kritiserade agerandet i ärendet. Jojo…
I en drömvärld ska vi alla kunna gå till doktorn, säga vad vi lider av och sen bli botade. Punkt. Men så ser det inte ut. Alls.
Titta bara på var och vartannat barn som påstås ha adhd. Är doktorerna kanske lite för glada i att sätta diagnos med hjälp av den tjocka diagnoshandboken som kom ut för 20 år sedan? Hur många är egentligen helt ”normala” men får ändå en stämpel för lättjas skull?
Och är det verkligen vettigt att ge barn med sömnproblem, medicin som absolut inte rekommenderas till personer under 55år?
Det gäller att ha huvudet på skaft och göra sin egen research för att inte hamna i diagnosernas limbo. Doktorer gillar inte patienter som tänker själva eller ifrågasätter, men det är nog det vi måste göra för att inte riskera att få felaktiga behandlingar eller påhittad diagnos. ”Valet” är ditt.