Välkommen du snuskiga vår!

Våren är lite som en förlossning. Det är kletigt och äckligt, men också helt underbart. Idag räknade jag 23 små hundbajshögar på vägen hem från en strålande promenad i vårsolen. De är svåra att ignorera när du går omkring i den lulliga lyckan av att få en varm smekning på ryggen av de första solstrålarna som tittar fram. Och så plötsligt – smack – så har du nästan gått in i det som hittills har gömt sig i snö. Geggigt är det också. Det är ett ”rent” helvete att gå en skogspromenad för allt smältvatten som förvandlar skogsstigen till en militärens hinderbana. Klafs, klafs, låter det med ett ljud som nästan konkurrerar ut de hesa kolstrastarna i träden. De förrädiska isfläckarna, breder ut sig som långa bowlingbanor och sätter balansen på prov. Och så dessa dofter av oidentifierbar sort. Den allra första tiden av vår, luktar absolut inte gott.

Men så tittar jag upp mot den klarblåa himlen, som ser ut som en tavla av Monet. Och så känner jag den friska luften. Och solen. Den efterlängtade solen. Och plötsligt märker jag inget annat. Jag mår bra. Mitt hopp fylls på lika plötsligt som den högsta trissvinsten och orken är oändlig.

Jag vet, snöoväder kommer att grusa det nippriga vårruset tillfälligt, men dagar som idag kommer ändå att få kung Bores krampaktiga dödsryckning att likna en löjlig parantes. Vi är på väg mot ljus och värme. Det är en känsla som jag håller lika hårt om, som en trädkramare med sin politiska övertygelse.

Snart är den värsta fasen över. Sen står vi med en nyfödd tillvaro i famnen, som bara väntar på att blomma ut i hundraprocentig lycka. Var hälsad fina vår, var du än gömmer dig.