Jag går lika långsamt som en pensionär, jag pratar lika sluddrigt som en haltande a-lagare. Och jag är rejält tilltufsad efter mitt trauma. Allt jag har gjort, är att dra ut en tand.
”Det var ingen rolig tand det här” säger tandläkare nummer två, som nu har stått och bänt och vickat på den ihopväxta tandroten längst in i min överkäke en bra stund. Tandläkare nummer ett tar igen sig bredvid. Det är jobbigt att bända, vricka och vrida under en timmes tid. Själv ligger jag så still jag kan, medan tårarna trillar ner för mina kinder. De trillar nerför stolen och landar på golvet med ett litet ”plopp”. Och så håller det på. Den 5e bedövningssprutan kommer fram, vilket ger mig en garanti om att det inte kommer göra ont. Paniken släpper inte för det. Det krasar, det spänner och jag vill bara springa därifrån. Vilket vore väldigt dumt, eftersom det blöder i hela munnen och två tandbitar fortfarande måste ut. Två tandläkare och en sköterska skrattar gott när jag viskar att jag hellre står inför 1,6 miljoner människor i tv, än att göra det här. Och så gråter jag lite till. För dem skulle det värsta vara precis tvärtom. Att tala inför folk, skulle få dem lika panikslagna som jag är just då.
90 minuter senare är allt över. De pustar ut i en unison suck och tittar på varandra med triumf. Kampen mot den vidriga tanden är vunnen. De har gjort ett strålande jobb, försöker jag säga med en tuss i munnen. Jag går därifrån som en liten darrande porslinsskärva som just landat på ett stengolv. Gråten stoppar jag ner i jackfickan, tills jag kan släppa ut den när jag kommer hem. Just nu är det mest synd om mig i hela världen.
Jag borde kanske inte ta en lång bussresa hem, kommunalt. Jag kanske inte borde hämta barn från skolan direkt efter och jag borde inte städa köket. Så jag ber om hjälp. Kryper ner i soffan och bara försöker komma över de vidriga 90 minuterna. Dottern konstaterar att jag luktar konstigt ur munnenoch ber om ursäkt för att hon säger det. Hon läser tålmodigt mina handskrivna meddelanden och säger att det blir hennes läsläxa för kvällen. Innan jag går och lägger mig, tittar jag på mitt sneda ansikte och min förstörda mungipa. Om tre dygn ska jag spela in en utbildningsfilm. Nu gäller det att tänka sig frisk och pigg. Och det snabbt. ”Borsta dina tänder, annars kommer du att se ut som jag” sluddrar jag fram till min lilla solstråle. Hon stirrar förskräckt på mig och rusar till badrummet för att jaga Karius och Baktus på flykten. Jag försöker se nyheterna, där de riktiga katastroferna kablas ut under en halvtimme. Kan inte ta in någonting. Ta mig rätten att tycka mest synd om mig själv och somnar halvsittande och dreglande mot huvudkudden. Imorgon är det en ny dag. Återkom då.