Det var bara myggorna som saknades. Kvällen igår kändes som en sommarvarm sten, som långsamt svalnade i skymningens skugga. Ju lägre solen dalade, desto närmare bergskanten och de sista ljuset flyttade jag mig. Vi satt och pratade om allt och ingenting efter att glassen var uppäten. Strösselfesten var över och lekarna slut. ”Men är ni ihop nu då?” frågade jag och försökte se så oberörd ut som bara en förälder kan vara, för att få veta en hemlis. Den lilla människan och hennes kompis tittade på mig med stora ögon och fräknar på näsan. Och så fnittrade de.
”Men alltså, det där är ju lite komplicerat om man säger så”, sa den ena och kisade mot kvällssolen. ”Hur menar du då?” undrade jag. ”Han är ju liksom ihop med båda, alltså, fattar du?” Och så skrattade de tills de kiknade.
Jaha, det ska börjas i tidigt, tänkte jag och såg en groende player framför mig. Ihop med båda. Nej, det går ju inte för sig. Och så drog jag en sansad och antagligen lite för vuxen harrang om hur viktigt det är att respektera varandra och om valen i livet och att man inte kan få allt man pekar på. De två små människornas ögon blev större än papptallrikarna vi hade haft till picknicken. Tystnaden var kompakt i 15 sekunder. Sen tittade de på varandra igen och skrattade.
Kanske är det helt oskyldigt att skicka hemliga lappar på lektionen till två tjejer samtidigt. För hålla i handen eller pussas, det är det ju verkligen inte tal om. Men jag kan inte låta bli att hoppa fram några år in i framtiden. Vissa personer lär sig aldrig och håller gärna grytan kokande på flera plattor samtidigt. Och då är det ingen lek. De hemliga lapparna har blivit till sms och hålla hand med puss har bytts ut mot betydligt mer detaljerade bilder med grafiskt innehåll.
Det är inte lätt att se två fnittrande sommarflickor framför sig, med den vetskap man själv har som vuxen och förälder. Jag skulle vilja vara liten för en dag, bara för att känna hur det kändes att vara så oskriven, nyfiken och totalt ovetandes om vad livet skulle kasta i knäet. Och jag vill att min lilla människa ska vara liten så länge som möjligt, för att slippa besvikelsens tårar som kommer att komma, förr eller senare. Jag kan inte hindra livet, men jag kan lära henne allt jag kan. Och hon lär mig mer än jag trodde jag visste.
Frågan om hur man är ihop, är ingen unik undran från en liten människa. Den frågan ställer vi väl oss lite av och till hela livet. Har du tur – då ÄR det bara rätt en dag. Frågetecknet har blivit till utropstecken, som sakta svävar iväg som en såpbubbla mot sommarens kvällshimmel.