Jag gillar inte schlager som musikgenre. Men en gång om året, förvandlas jag till en äkta Mellofjant, som får något vilt i blicken. En rätt så oförklarlig paradox. Jag lyssnar igenom låtarna i varje deltävling, jag tycker till om ditten och datten och jag blir garanterat alldeles euforisk om ”rätt” låt vinner, eller rätt så ilsk om ”fel” låt går vidare. När det är dags för finalen i ESC, gäller absolut koncentration. Ibland har jag delat kvällen i sällskap med vänner och alla vet vad som gäller. Poängsättning, ivrigt diskuterande och frenetiskt hejande. Sen tar det några dagar innan engagemanget har lagt sig. Känslan klingar av som morgondimman över hav och land. Sen är allt tillbaka till den vanliga lunken igen.
Idag firas VM-hjältarna kungligt i hufvudstaden. Hockey har jag aldrig förstått mig på och jag tycker att det här tar lite för stora proportioner. Det är inte FN-styrkan som varit i Afghanistan som vi tar emot precis. Det här handlar ju inte om något som förändrar världens ordning. Med TVn avstängd, följde jag den rafflande finalmatchen igår på twitter, via Kjell Erikssons konto. Han verkade vara lika novis som jag och bjöd på stor underhållning.
Här har vi alltså två olika sorters fans. Två olika läger som kanske aldrig möts. Larv och fjanteri, säger vissa om schlagerfesten varje år. Larv och fjanteri, säger jag om hockey.
Jag saluterar en proffsig insats (som jag läst mig till) i hockey VM och hoppas att även den klicken människor låter sin tillfälliga och kärleksfulla fanatism klinga av i takt med att glass, sol och kärlek tar över mer och mer i den svenska sommaren. Förhoppningsvis kan vi sitta tillsammans på en filt i skuggan i tyst samförstånd och prata om allt mellan himmel och jord. Förutom hockey eller schlager.
Deal?