Året var 1985

Jag kommer ihåg känslan, när jag äntligen fick skivan i kassan. Den doftade till och med speciellt. Inplastad och obruten. Whitney Houstons första LP. Bilden på framsidan tyckte jag var det snyggaste som fanns. Så ville jag se ut när jag blev stor.

1985 var ett musikaliskt år som för mig kan liknas vid en superb årgång vin. Det var då som Whitneys ”How will I know” låg etta på listorna, videon till fick genomslagskraft på MTV. Banbrytande. Narada Michael Walden låg bakom låten och fick själv också en superhit med ”Gimme gimme gimme.” Där stod jag i mitt flickrum, 12 år gammal och drömde om all kärlek som skulle komma in genom dörren någon dag. Helst i form av Morten Harket, som exakt detta år också slog igenom med ”Take on me.” Och så skulle vi dansa till Baltimora med ”tarzan boy” tillsammans. Jag hade tänkt ut det noga. Morten tillhör nog fortfarande en av mina freecards förresten. Det fanns så mycket att drömma om och hoppas på genom musiken 1985. Mycket tack vare Whitney. Jag har alltid tyckt att man måste vara världens lyckligaste människa om man föds med en så otrolig röst. Tänk att vakna på morgonen och veta att guldet i strupen finns där, alltid. De flesta kanske smälter till videon ”I will always love you” från Bodyguard, men för mig är det ”Run to you” som ger mig gåshud.

Kevin Costners filmiska manlighet, där hans yrke kräver en beskyddande och stark karaktär gör mig gelémjuk. Och så vackra Whitney som bara finns där, med en himmelsk röst. Det är klart att det kan bli lite kvalmigt med vaniljsås och grädde i samma tugga, men i det här sammanhanget är det bara att ösa på med motljus och romantik.

1985 var också det året som Andrew Lloyd Webber förvånade sin publik, med att presentera ett klassiskt verk som han kallade Requiem. Där finns ett stycke som är tillägnad alla själar och som ger dem evig frid i ungefärlig översättning, nämligen Pie Jesu.  Se videon HÄR.

Tycker att det kan vara passande att tillägna ett så vackert stycke, till en magnifik röst som nu sorgligt nog har tystnat.