Allt började med en mild förolämpning. ”Alltså, ljust nagellack kan jag ju inte ha, det är tantigt.
” 9-åringen tittar på mig med småfolkets världsvana och puttar bort min föreslagna färg. Själv kontrar jag med att det inte är ett alternativ att ha chanelrött lack till minglet nästa vecka. Ljust, blått, lila, gult eller grönt går hur bra som helst. Men inte klarrött till ett barn.
”Men mamma”, försöker hon .”Du tycker att jag är en bebis eller?” Hon spänner ögonen i mig och höjer rösten, precis på gränsen till att jag ska avsluta samtalet i 5 minuter tills hon kan ha en trevlig samtalston.
”Det är lite för vuxet att ha rött nagellack”, förklarar jag, ”det är min åsikt. Om du vill ha något festligt till skolavslutning, fest eller mingel så kan du välja andra färger.”
Här någonstans, kommer diskussionen in på allt ifrån öronhåltagning, till bikini och smink. Jag försöker förklara varför det går att köpa minibikinis till barn i affärerna, trots att föräldrar nu inte tycker att barn ska ha såna plagg. Att vuxenvärlden ibland krockar med barnvärlden och att det är rätt så tokigt. Och jag försöker förklara varför vissa föräldrar låter sina barn komma hårdsminkade till barnkalas medan andra är mer försiktiga. Vuxenvärlden är komplicerad att klä i enkla ord.
”Men vaddå, ska du bara bestämma bara för att du är vuxen och jag är liten?” säger hon och sätter armarna i kors. ”Jag har faktiskt rättigheter, det handlar om respekt!” Hon sätter upp en allvarlig min med sitt uttalande som är så sött så jag håller på att smälla av. Lillungen har förstått sitt värde och skolan har gett henne verktyg att uttrycka det. Det går ju inte att argumentera, det går bara att applådera. ”Jag förstår vad du säger, men som förälder är jag en vägvisare” försöker jag. ”Det är jag som ska se till att du inte gör tokiga val, att du inte råkar illa ut, och att du faktiskt inte får göra vissa saker som du tycker är världens bästa idé för att jag vet vad det faktiskt betyder i vuxenvärlden. När du är lite äldre kommer du förhoppningsvis att förstå varför jag sa nej till klarrött nagellack, och till dess får du tycka att jag är dum. DET är att vara förälder.” Hon tittar trumpet på mig, som om hon just har fått höra att jag har ställt in hela Eric Saades turné. Eller nåt.
”Men vi kan kompromissa” säger jag. ”Du kan få ha glitternagellack med lite färg i. Då ger jag efter lite och du ger efter lite.” Med en blick lika sur som om jag hade tvingat i henne en hel flaska riccinolja, vänder hon sig om och höjer huvudet. ”Okrå” säger hon och går in i sitt rum. Stänger dörren med en försiktig smäll. Försiktig, för att vi ändå har kommit överens.
Fem minuter senare sitter vi och äter pasta med mozzarella. Vi tittar på varandra och liksom testar stämningen i luften. Det färgade glitternagellacket står på bordet och skolväskan är packad. ”Det blir nog fint med lite lagom färg” säger hon mitt i en tugga. ”Det tror jag med” säger jag och tittar ner i tallriken med ett osynligt leende. Friden är återställd och det chanelröda lacket står på vuxenhyllan igen.
Vem har sagt att föräldraskapet är lätt? Vi är alla småfolkets vägvisare.
Både i nöd och lust.