Clownen Oleg

Var ute med vänner igår, på ett ställe där det aldrig är annat än galet, trångt och kul. På The Soap Bar blandas musiken lika vansinnigt som ett barn som kan ha ketchup till allt. Och det är det som är det vinnande konceptet.

 

 

Som alltid med musik har alla sina favorittitlar eller artister. För mig är bland det viktigaste RÖSTEN.

James Morrison, Donny Hathaway, eller Gavin DeGraw får mig att svimma.

Kan man som artist inte sjunga, så funkar ett ärligt och varmt scenspråk. Håkan Hellström kan jag bara inte värja mig mot. Han sjunger och jag följer.

Men sen finns det en hel hög med överskattade artister som definitivt har uppnått en obegriplig status på något sätt.

Per Gessle, som låter som en pojke som egentligen skulle ha omskolats till kastratsångare. Men något gick fel på vägen och han hamnade i ett katatoniskt röstläge som närmast kan liknas vid en väsande tonåring.

Christer Sandelin har kanske inspirerats av Gessle, för det är lika illa där. Eller kanske värre. För jag tror inte ens att han har insett att han inte kan pricka en enda rätt ton. Han kastar musikalisk pil och hamnar ständigt utanför målfältet på tavlan.

Och så den smått fantastiske textförfattaren Magnus Uggla, som aldrig borde ha ställt sig på en scen. Skriv men sjung inte. Snälla.

 

Men sen har vi en figur som bara stod där i Idol en dag. Med en gitarr och en uppsyn som nästan är provocerande naiv. Egentligen tror jag att han visar oss fingret, men gör det med en sån ärlighet att det inte går att tycka illa om det. Han är inget annat än en rysk entertainer, som utstrålar ”passar det inte, så skit i det.” Jag skulle inte betala pengar för att köpa hans skiva, men jag lyssnade igenom den på nätet igår.

Det är som en enda lång cirkusföreställning. Som en röjarfest, med omkullvälta stolar och bord. Som en mdisommarkrans på sned.  Som Oboyfläckar på vit soffa.

 

 

Oleg utger sig inte för att vara något annat än det han är. Och det gillar jag.

Oleg är en Clown med ärliga intentioner. Hatten av för det.