Det bråkas hej vilt om Björn Ranelids medverkan i Melodifestivalen. Om att han deltog. Om att han gick direkt till Globen. Sällan har folk blivit så uppretade. Lite underligt. När Ranelids medverkan expolderade i media blev jag allt lite spak. Jag blev orolig för vad han skulle göra. Sen insåg jag ju innerst inne att han skulle recitera någonting. Oklart hur, men ändå. Och det var ju så det blev.
Låten och hans framträdande var inte värre än ett uppträdande av E-type. Lite prat, lite sång och lite prat. Come-along-come-along… Det överlever vi. Han är ändå densamme.
Jag har min egen bild av Björn Ranelid. Jag äger min egna hämningslösa kärlek till hans språkliga kalligrafi.
”Jag kan inte annat än att kapitulera inför Ranelids lingvistiska doftmarkeringar. Som en UV-strålad lillprins, regerar han över sitt kungarike med litteraturens guldäpple i sin hand. Hans existens blir hans eminens. Hans Jag förvandlas till rokad i narcissismens schackparti. Utan vetskap om oss, men evighetes visshet om sig själv, lockar hans nonchalans in mig i lyrisk narkos.”
Själv har jag inte riktigt samma relation till Ranelid, men kritiken bottnar väl i att detta inte var en ”schlager” i traditionell bemärkelse. Dock är såväl tiden som namnet på detta event annorlunda idag än typ 60/70-talet vilket utan tvekan ska öppna för alternativa musikaliska verk. Det ramaskri som följde av diverse ”experter” visar samtidigt på den nyhetstorka som finns samt viljan att skapa egna nyheter i en del media. ”På västfronten intet nytt!”