Att jobba med tv, är väldigt speciellt. Bra tv ska också kännas hur naturligt som helst. Det handlar om förmågan att kunna hantera alla situationer som dyker upp, precis som i vardagslivet. Skillnaden är att du jobbar med kameran som din förtrogna vän. Det bästa är, när de känslorna som du som tv tittare har, får komma igenom. Till dig hemma i soffan. Då kan vi alla känna igen oss.
Jag har själv råkat ut för olika missöden i direktsändning. Att genomföra en intervju, där huvudpersonen (i det här fallet Tommy Boustedt) hamnar bakom en pelare på grund v kamerakrångel, är en utmaning. Som blir till humor och till slut ett uppsluppet samtal. Det är ju bara TV. Eller att ofrivilligt vara i sändning i nästan 4 minuter, utan att det går att få kontakt med programkontrollen… Jag älskar såna situationer. Det är då någonting äkta kryper fram. Och på tal om att krypa…:
Sen har vi den härligt nonchalanta programledaren Karl Stefanovic, som gjorde det bästa han kunde i en intervju med…en katt…
Och till sist, en ärlig reaktion på en intervjuperson som var så tråkig att klockorna stannade. Den kvinnliga programledarens skratt smittar av sig och samspelet mellan de båda visar hur bra det kan bli, när två personer jobbar som ett team.
Egentligen borde vi våga släppa fram mer av det här i vardagen. Blir saker och ting fel eller tokiga – ”so what”. Ta det som faktum och bygg någonting nytt av det. Kanske blir resultatet bättre än du hade tänkt dig…