Alla hjärtans dag, fettisdagen, internationella kvinnodagen. Det är fullt med högtidsdagar som vi firar lika snällt som fogliga lamm i en unison flock. Missförstå mig inte, jag älskar att hitta tillfällen att fira så ofta det bara går och det kan handla om små saker som att tillaga en brakmiddag en enkel måndagskväll.
Men jag struntar i fettisdagen. Och köper en mazarin istället. Jag åt nämligen 2 semlor om dagen den sista månaden av min graviditet. Sedan dess kan jag möjligtvis tänka mig det pudriga locket på semlan. Men inget mer.
Och på alla hjärtans dag är det gulligt att alla vill kramas och bry sig om varandra lite extra, men det borde vi verkligen komma ihåg att göra många andra dagar också. De mörka, gråa och trista dagarna. Om inte annat så kan vi ju klaga i kör. Till och med i misären går det att mysa ihop.
Vi har nu också fått en kunglig bebis. Värt att fira? Nja, den rojalistiska bebisen är automatiskt inte mer intressant i sig, men en kärlek som verkar vara genuint äkta mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel, känns bara den värt en dubbel salut. För störst av allt är kärleken.
Snart kommer också internationella sorgedagen. Eller jag menar kvinnodagen. Det är förbaskat tråkigt och ett bevis på misslyckande att vi ännu inte har kunnat avveckla denna dag, som fortfarande måste finnas. För alla andra dagar än just den 8 mars rekommenderas den nya sidan causeofdeathwoman, för att bli medveten om kvinnors situation i världen.
Jag fortsätter att skylla på kollektivt grupptryck nästa fettisdag, bara för att kunna lura till mig en mazarin. Min PT kommer att bli galen. Jag fortsätter att sätta guldkant på vardagens grötskål, trots att det regnar ute och det är dag före löning. För det är i det lilla, som vi hittar det stora.
Kommentarer är stängda.