Jag firade redan i lördags. Men imorgon, på självaste Nobeldagen, är det dags att se sanningen i vitögat. Jag fyller 40 år.
Känns det något speciellt? Har jag ångest? Panik? Kommer himlen falla ner vid 17-tiden, då klockan slår jämnt? Så klart inte. Men det är ändå från och med den 10 december 2013, som jag får sluta skoja om att jag nästan är 40. Vuxenpoängen är prydligt ifyllda i livets tabell, med min inre revisor som förnumstigt vittne.
Det är en fin och jämn siffra. Det kan jag erkänna. Men känner jag mig bekväm i min nya ålder? Jag tycker det mest känns konstigt. Men helt ok. Kanske tar jag rådet av en vän, som sa att hon minsann passade på att fira under ett halvårs tid när hon fyllde 40. Ja, varför inte? En fest för att bekräfta att det magiska och alldeles naturliga faktiskt har hänt. Det får bli en sommarfest då. För att fira att det sällan, men ändå, fortfarande inträffar dagar då de frågar om mitt leg på systemet. En slags bekräftelse på att jag fortfarande är med i gemet. 40 är det nya 20. Så vad fasen. Efter att ha nämnt min nya ålder fyra gånger i det här inlägget borde jag ha fattat det.
Jag har mitt liv att leva, minst ett varv till. Om jag får bestämma, förstås. Ett helt liv, en gång till. Det är inte fy skam.
Hipp hurra för det!