Vi har alla en inneboende prinsessa inom oss. Jag vill tro det. Oavsett hur självständig, driven och stolt du är som kvinna. Jag ser en vän, drömmande och lite storögd variant framför mig. Med den finaste klänningen som du kan tänka dig. Lite som Audrey Hepburn, när hon står i sin vackra Givenchyklänning i filmen Sabrina. Den där prinsessan tittar fram ibland. Det kan vara inför en bal, när jag hör frasandet av galastassen, eller som förra veckan, när jag fick chansen att frottera mig med svandun och detaljskrädderi i Lars Wallins studio.
Min stundtals vassa tunga som kan komma fram i debattartiklar och engagerade diskussioner krullar liksom ihop sig och jag blir lite fånig helt enkelt. Det handlar inte om okontrollerade skrik som i zalandoreklamen över ett par skor, det är mer en transformation till någonting väldigt ”blommigt” och mjukt. En barnslig fascination över allt vackert som finns att se och känna på. Små, lyckliga suckar när modellen skrider fram i den ena fantasiska kreationen efter den andra. Och jag drömmer mig bort. Det är härligt att släppa fram den där prinsessan ibland, lagom länge. Att tindra med ögonen för länge kan förstöra synen har jag hört (host och harkel).
Vi får inte glömma bort att bli lite prinsessiga då och då, mitt i alla jobbprestationer, vardagskrav och kampen för jämlikhet. Nästa gång kan vara på julafton, när friden sänker sig i vardagsrummet, barnen pysslar frenetiskt med julklapparna i ett annat rum och din älskling ger dig en kyss som får golvet att försvinna under dina fötter. Jag börjar redan nu och räknar ner till dan före dan före dan före dan….