När jag dör, är det så här det ska låta. Soundtracket är klart.
Jag har ingen aning om varifrån de kom och vilka de är, jag vet bara att musiken damp ner från himlavalvet för några timmar sedan. Som en ängel som balanserat på randen till evigheten, trampat fel och sen fallit handlöst ner på jorden.
Tack vare en snygg formulering på Twitter (tack Mårten Schulz) blev jag nyfiken på en grupp som kallar sig för Active Child. Jag gick in på Spotify med visst mått av skepsis.
Jag är med musik, som jag är med kläder. Snabb scanning och inga tveksamheter. Jag vet vad jag vill ha. Jag vet vad jag tycker om. Allt annat göre sig icke besvär.
Jag är grundfatalist och tror starkt på Yin och Yang. Att det finns en mening med allt och att saker, händelser och människor skapar kompletterande element. Men tillåt mig att leka frälst några sekunder. Att lyssna på Active Child, är att mötas av en symbios av Mike Oldfield och Hurts precis när du kommit fram till pärleporten.
Att lyssna på skivan you are all I see, är som att ta en åktur på sagodraken Falkor i Never ending story. Det är som färggrann cellofan kring en rund godisklubba. Det är ett tillstånd av viktlöshet.
Första spåret på skivan, hör du HÄR.