När Tomas Ledin lockade och pockade med sina långa ben i melodifestivalen 1980, var jag 7 år gammal. Men för mig var han det snyggaste som fanns. Och låten ”Just nu” var ju bara bäst. Sedan dess har jag varit ett inbitet melodifestivalfan, som till och med har kommit i bråk med vänner vid flera fall av ”fel låt vann”. Men det är några år sen nu.
2006, när Lordi vann hela kalaset i ESC gjorde jag slut. För det var för mig ett lågvattenmärke av rang. Men…ett år senare satt jag där igen och letade efter den gamla goda mellostämningen. För det är svårt att låta bli. Det är ju så kul att kommentera kläder, sånginsats, låt och scenshow. Jag är för nyfiken för att låta bli.
I år är det en avmätt stämning som infinner sig. Ingen låt har hittills fastnat och fått mig att ställa mig upp i soffan och ge mig den där känslan av en 10-poängare. Dessutom har alla mellanakter med stämpeln ”humor” varit allt annat än roliga. Tråkigt manus, udda programledarpar och underliga poänger. Egentligen hade jag tänkt att strunta i gårdagens sändning just därför, men med dottern som hade minikalas, så var det självklart att titta på mello.
Förhandssnacket kring Linda Bengtzing och hennes medverkan, ”trots” att hon lämnat sin lilla bebis hemma under 5 dagar med pappan, tar jag med ro. Eller förresten – jag blir heligt förbannad och förvånad över att vi som jobbar inom media, som programledare, artister eller liknande, fortfarande tvingas försvara det jobb vi har. Det speglar en förlegad kvinnosyn. Att en kvinnlig krönikör spär på det hela med att stjäla Bengtzings citat om att hon tycker att eventuella kritiker ”kan ta sig i röven” och replikerar genom att barnsligt nog kreera rubriken ”ta er i röven stålmammor”, är ett desperat rop på uppmärksamhet. En krönikör som dessutom fantasilöst nog, redan i augusti förra året attackerade andra artister för samma sak. Det är rasande respektlöst, både mot scenartbetande mammor, men också förnedrande mot papporna (eller andra vuxna) som finns där som trygghet för barnet.
Som förväntat, presenterades ett obligatoriskt hårdrocksnummer, en charmig Anton Ewald och ett wildcard i form av en vän singer songwiter i krinolinklänning. Eller vad det nu var. Men vid det laget hade jag redan ställt mig upp i soffan och äntligen, för första gången i år, fått min upplevelse av en 10-poängare. Alcazar rev stället med sin låt! Snyggare och proffsigare än någonsin. De slår allt i form av musikalitet, arrangemang och framförande. Efter de första 30 sekunderna, redan innan refrängen, kunde jag konstatera att jag inte behövde någon betänketid. Skicka dem till Danmark och övriga bidrag kommer att falla som en sorglig samling dominobrickor.
Finns det någon rättvisa i den musikaliska världen, så är det Alcazar vi måste, observera MÅSTE, skicka till Danmark. Nu är det vi vuxna som måste ta fram kapitalet och dränka småtjejernas telefonröstningssamtal på Anton Ewald. De har väl ändå bara kontantkort?! Vi måste rösta på Alcazar för att vi har ett ansvar. Ett ansvar för att vi inte gör bort oss ännu en gång. Med en melodifestival som bara har blivit sämre för varje år (förutom Loreen) , är det här belöningen för att jag som tittare har stått ut. Alcazar frälser med sitt solida disco-budskap och får mig att gå ner på knä vid det musikaliska altaret. Den 8e mars borde det vara dags för lite rättvisa. Ett sista dödsryck för mello som kult-fenomen.
För övrigt måste jag säga att jag fortfarande, ett dygn senare, skrattar gott åt teckentolkens förklaring för ordet ”programledare.” De som tog illa upp måste vara synnerligen lättkränkta. Det är nästan så att jag skulle vilja stjäla Bengtzings citat, tillsammans med uppmaningen att tillåta er något som kallas för HUMOR. Men bara nästan.