Egentligen behöver jag inte bry mig. Parlamentsvalet i Irak är ju ingenting som berör mig personligen här i trygga Sverige. Grundläggande valfrågor som att få tillgång till el och fungerande sophämtning känns enormt främmande. Att valet har skapat en våldsvåg som hittills i år har dödat nästan 3000 personer, får jag veta i mitt lugna vardagsrum via nyheter på tv. Våldsnivån är tydligen den högst på sex år, enligt FN. Ord som död, korruption och terror, skapar bara ett kortvarigt eko mellan hemmets vitmålade väggar och välstylade atmosfär. Alla fakta kring Iraks situation är hemska, men också flyktiga. Världens lidande, förvandlas på något konstigt sätt ibland till ett normaliserat skval i bakgrunden. Oron för de verkliga människor jag ser på tvn försvinner i samma sekund som jag vrider bort huvudet, när min dotter ropar och frågar om det finns sylt till pannkakorna.
Några minuter senare går SVT:s sändning vidare med ett inslag om en 13-årig flicka som heter Zeinab. Det som berättas är lika vanligt som det är absurt. Zeinab är nämligen gift. Hennes man tycker inte att det är konstigt att hans fru faktiskt är ett barn och konstaterar lugnt att ”hon lär sig vartefter, vi lär upp henne”. (Klicka på bilden för att se inslaget)
Min egen dotter Tindra fyller 10 år på lördag. Enligt det irakiska ministerrådets förslag, skulle jag alltså kunna gifta bort Tindra utan att begå ett brott. Det är en svindlande tanke, att jag för 12.000 kronor skulle lämna över henne till en man som skulle våldföra sig på henne. Och jag skulle göra det frivilligt och medvetet. Bara tanken gör mig illamående. Vilken förälder skulle kunna se sitt barn i ögonen och konstatera att hennes liv snart ska förvandlas till en slavs tillvaro? Din viktigaste person i världen kommer att gömmas undan, förnedras och utnyttjas. Och det kommer du att tillåta. För mig är det omöjligt att empatiskt försöka sätta mig in i att familjens överlevnad hänger på att de kan sälja sin egen dotter.
Jag känner både skuld och tacksamhet för att jag inte har några referensramar som gör att jag kan relatera till det jag ser i inslaget. Jag kan inte ta in att det här inte är ett unikt och grymt fall. Drygt 4 timmars flygresa bort, finns en tillvaro i Irak som jag inte kan sätta mig in i. En värld så olik min egen och omöjlig att förstå.
Jag kramar min dotter lite extra, när jag kommer in i köket. Hallonsylt eller jordgubbssylt till pannkakor, det är frågan. Gömda paket väntar i skafferiet på att slås in inför födelsedagen. Min egen mjuka tillvaro tränger undan den obehagliga verkligheten som lurar långt bort. Jag försöker glömma allt det onda. Ett litet tag till.