Jag kände mig lite som Alfons Åberg, där jag satt framför tv:n i lördags. ”Jag ska bara” titta lite, intalade jag mig själv. Jag, schlagernörden, som blommar ut en gång om året. Att dessutom vara ledig en lördagkväll då finalen går av stapeln, är ett illavarslande tecken om det finns planer på en liten tur till Riche. För sen sitter jag ju där, fastklistrad framför tv:n och med twitter i högsta hugg. Jag spottar fram åsikter på 140 tecken. Ungerns bidrag sammanfattas med ”utsatt kvinna räddas av Craig David” eller att ”Greklands bidrag kör med hammarn’ – kan de inte vaska låten också?”
Och så går tiden. ”Jag ska bara” kolla lite av omröstningen, säger jag lite frånvarande och burrar in mig ännu djupare i både filt och twitterkonversation. Plötsligt är klockan Askungetid och vinnaren utsedd. Edward af Sillén kallar Conchita Wurst’s seger för historisk och artisten själv strålar genom lyckotårar. Trots att vi inte borde glömma Dana International kan jag hålla med. För bara genom att vara man som klär sig som kvinna och dessutom med skägg, så provocerar hon delar av världen (läs Ryssland, Vitryssland och Ukraina) så till den milda grad, att de ville stryka hennes medverkan i tv-sändningen.
Tänk att modet att uttrycka dig hur du vill, med frihet och förståelse som signum, kan provocera så mycket. Ofattbart.
Och för alla som har velat vrida och vända på Conchita som vore det en labbråtta, så borde alla oroliga själar lugnas av hennes egna uttalande. ”Jag vill inte vara kvinna, jag spelar bara teater, det här är en karaktär”. Han är Tom Neuwirth utanför scenen och Conchita Wurst på scen. Enkelt, konstnärligt och tydligen väldigt farligt…
Conchitas seger i lördags var mycket mer än bara ännu ett årtal i Eurovision Songcontest’s historia. ”Det är en seger, framförallt för mångfald och tolerans i Europa”, som Österrikes president Heinz Fischer valde att formulera det.
Kommentarer är stängda.