Den nya kampanjen #tolvkommafyra har gett mig rejält huvudbry. Mina tankar och funderingar kring hela skolproblematiken är minst sagt splittrade. Jag känner både sympati och förståelse, men blir också irriterad. Både på föräldrarna och ungdomarna själva.
Kampanjen i sig, är ett positivt initiativ som ska uppmuntra skolungdomar att berätta vad de tycker om skolan och hur det borde vara. Att nästan 12.000 ungdomar inte fick gymnasiebehörighet förra året, skulle ge mig många sömnlösa nätter om jag vore makthavare. Trots att vi enligt DN kanske ska ta Pisaundersökningen med en nypa salt, så är siffran 12.000 ett bevis för ett stort misslyckande och det förvärrar läget för den infekterade skoldebatten ytterligare.
När jag såg alla kampanjefilmer som ingår i #tolvkommafyra, är det vissa saker som återkommer i flera berättelser. Känslan av att inte bry sig och att ge upp. Det spelar ju ändå ingen roll… För mig är det skrämmande att höra om den apati som genomsyrar så många historier kring den egna skolgången.
Det är här det krockar. Att många elever som ”inte hänger med” inte får den hjälp de har rätt till, det är ”knas”. Att de som har det oroligt hemma, inte kan känna trygghet och få uppbackning i skolan, det är också ”knas”. Men det kan inte gälla alla 12.000 elever!
Politiker svettas i tv-sända debatter och lärarna får ta emot en hel del kritik. Men jag undrar var våra barns viktigaste vuxna personer har gömt sig någonstans? Föräldrar – var är ni? Hur mycket finns föräldrarna till hands för att stötta, kämpa och vara den trygga oas som eleverna ska kunna komma hem till efter skolan? Jag är övertygad om att avsaknaden av föräldraengagemang är en del av problemet.
När det kommer till huvudpersonerna själva, kanske jag låter orättvis när jag säger att jag tycker eleverna själva borde skaffa sig lite jädrar anamma! För några dagar sen pratade jag med en tjej som i början av skolgången nästan gav efter för grupptryck. Det var liksom inte ballt att gilla matematik. Och vad gör man om man vill passa in? Gör sig populär genom att smälta in så klart. Men inte den här tjejen. Trots att det var stökigt i klassen, gav hon sig inte. Efter lektionerna gick hon fram till läraren och krävde att få läxuppgiften förklarad för sig. Eller att få extra hjälp. Ibland viftade läraren bort henne för att det inte fanns tid, men i huvudsak fick hon det hon krävde. Hon hade mod och ett driv.
Är dagens elever en passiv samling personer, som skiter i det mesta, backar för minsta motgång och bara drömmer om snabb (men också förgänglig) framgång som kräver noll ansträngning? Jag vill inte tro det.
Skolan skriker efter en akutinsats. Eller rättare sagt flera. För det finns inte bara EN universellt uttalad formel för att kunna trolla bort skolans skämskudde. Själv tror jag på en blandning av nya tankegångar från politikernas håll, betyg från andra klass, större engagemang från föräldrarna, bättre arbetsvillkor för lärarna och inte minst – lite mer vilja och driv från eleverna själva. Skärp er!
En sak har kamapnjen #tolvkommafyra rätt i. Nåt é knas. Och vi måste göra något åt det med en gång.
Kommentarer är stängda.