Jag är så lycklig att det bara spritter i kroppen just nu. Kärleken spirar av bara sjutton. Men jag har också en jobbig tid bakom mig.
Eftersom jag är en människa som lever efter devisen att det finns en mening med allt som sker, är det klart att jag har vuxit som individ av all sorg, ilska och svek som jag har upplevt. Det som inte dödar, härdar. Vilket faktiskt är sant.
Ämnet för Kvällsöppet den här veckan, tar sitt avstamp i Reinfeldts skilsmässa, vilket jag ändå tycker är lite för populistiskt. De gör det för enkelt. Men ämnet i sig, är intressant. 40.000 personer om året, lovar varandra trohet och evig kärlek när de gifter sig. Så mycket som hälften har kastat bort sina pengar på ett kanske dyrt bröllop och tasslande gäster, när de sedan skiljer sig. Det är sorgligt.
Kanske borde frasen istället vara ”att älska varandra i nöd och lust, tills paret skiljer sig…”
Jag tror att fenomenet skilsmässa, är en kombination av framför allt två saker. (Och nu utgår jag av lathet från heterosexuella förhållanden)
Ett: Vi pratar för lite, innan det är för sent.
Två: I många fall har det uppstått en förvirring kring våra könsroller – mannen blir osäker i uppfattningen kring ett jämställt förhållande, som kan förväxlas med att vi ska vara lika. Han tror att han tappar sin attraktionskraft genom att ”avsäga sig” en del av sin så kallade manlighet. Kvinnan i sin tur, kanske kör på i 180, utan att inse att kärleken är gemensamt, fartfyllt race som färdas genom livet, som en tvåmannabob.
Varför inte gå i parterapi, när skimret är som mest rosenrött? När man bestämt sig för att leva tillsammans och har en vilja av stål, att det här ska hålla för evigt. Det blir som en kärleksförsäkring som finns där ifall något skulle hända. En plan och en manual för krishantering.
Då är vi beredda. Då kan vi få det att funka. Tillsammans.
För alltid.
Kommentarer är stängda.