När Jason Rock var 20 år gammal, kraschade han med sin bil och dödade sin medpassagerare. Det var hans bästa kompis. Bakgrunden till händelsen får vi aldrig veta, men Jasons ånger och sorg lyser igenom, när jag ser honom i dokumentären Wormwood Scrubs. (IKVÄLL 23.55 i TV4) Det är en rädd och osäker kille, som trängs med ca 300 andra interner på en avdelning i ett av Europas största fängelser i England.
Jag blir gråtfärdig när jag ser vilken miljö som människor kan hamna i. Medvetna val, droger, mental ohälsa, misstag – oavsett vilka skäl som gör att personer hamnar i den här omgivningen, är det smärtsamt att se. Jason har två barn, som får hälsa på sin pappa ibland. Allt för sällan. Vid jul, blir han uppmuntrad att läsa in en saga till sina söner för att göra sig påmind, närvarande, trots att han är långt, långt borta. Utanför fängelsemurarna faller snön som frusna tårar och gör den respektingivande byggnaden ännu gråare och ännu mer ångestfylld, när den blir framträdande i den vita, mjuka snön. Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara i ett fängelse. Jag kan inte förstå hur det går att överleva en endaste dag, utan att paniken knackar på axeln och bara vill nöta ut hoppet som envist klamrar sig fast. Men jag kan känna känslan av sorg och rädsla, när jag ser dokumentären.
Att hamna i en situation där jag skulle tvingas vara utan min dotter skulle vara som att långsamt krama livet ur mig. Att inte få snufsa henne i nacken, att inte få se hennes tandlösa lilla leende, att inte få vara med om alla äventyr som sker varje dag, är en tanke som är svår att ens föreställa sig.
Antagligen finns det många föräldrar som har det som Jason. Av olika anledningar. Precis som det finns föräldrar som aldrig borde ha fått ansvar för något så viktigt som ett barns kärlek. Som missbrukar det finaste som finns. Mena tankar går till båda. Det enda jag kan göra, är att älska och mitt barn ännu mer.
Jasons stämma darrar lite när han fortsätter att läsa sagan, vänd mot den lilla bandspelaren. Han trevar, men försöker ändå att hitta någonting som ska förmedla kärlek genom ljudet. Det gör så ont att se. Det är kanske enkelt att säga, men den här killen passar verkligen inte in att vara bakom fängelsets murar. Han är fortfarande en pojke som tittar under lugg när han går i korridoren, för att inte reta de andra intagna. Hans andra år av fem, innehåller ändå en ljusning. Efter jul, får han veta att han kommer att få komma till en öppen anstalt, vilket gör att han äntligen kan bli en så normal pappa han kan vara. I slutet vänder han sig mot kameran, innan han går in i bilen som ska ta honom till nästa anhalt. ”Hamna aldrig i fängelse” säger han med eftertryck och går sen mot sin, förhoppningsvis, ljusa framtid.