För några dagar sen fick jag ett sms från min ”bästaste” vän Carolina. Vi har delat otroligt mycket genom åren. Nästa år firar vi ett decennium.
Vi börjad som anonyma grannar, som bråkade om en soppåse utanför dörren. Efter det råkade jag dessutom slarva bort ett par nycklar som jag fått låna. För de hade ramlat ner i en tidningskasse som jag tanklöst slängde. Men det var då vi började prata. På riktigt.Och skratta. Och springa mellan lägenheterna med öppna dörrar, som om vi levde i ett kollektiv. Våra män blev fiskekompisar och pustade för det mesta över tjejerna som hittade på hyss dagligen. För det gick egentligen inte en dag, utan att vi skrattade vid något tillfälle.Våra barn blev lekkamrater och var hos varandra nästan jämt. Carro och jag har varit på otaliga fester, vi har firat nyår i onepiece, vi har stöttat varandra när våra hjärtan har brustit några gånger i livet. Och jag glömmer aldrig äventyret med mjölbaggarna i mitt skafferi, då vi sprayade Radar så att vi blev vimmelkantiga. Kanske bra att öppna balkongdörren när man gör sånt…
Vad du än gör i tillvaron, vilken drömman eller kvinna du träffar, hur långt bort du än reser eller hur lessen du än blir – var rädd om dina nära vänner. Det är värt så otroligt mycket. Nästa år ställer Carro och jag nog till med jubileumsfest. På vårt sätt. Men insektssprayen ska vi lämna hemma. Lovar.