Jag grät. Igen.
Jag fick en personlig påminnelse ikväll, från en person som visste. Som förstod att ständigt åtkomliga Susanne, stänger av all form av kommunikation vid 21-tiden varje onsdag. För det är då jag är i en bubbla, En egen värld. Greys värld.
Greys anatomy är inte en serie. Det är ett tillstånd av samförstånd.
Det är inte tomtarnas julverkstad i avsnittsform, som desperate Housewife, eller Dexter. Där du kan se ett avsnitt här och där och ändå få en behållning mellan nästa chipstugga och kvällens sista gäspning. Tvärtom. Det är som att sitta på känslomässigt pass. Högst upp i tillvarons jakttorn, bevakar du livets alla ögonblick. När din största kärlek dör och du själv är på väg för att säga JA. När din livspartner sedan 40 år tillbaka får leva, medan du tar avsked. Eller när svek får stå tillbaka för vänskap som är starkare än diamantens hårdhet.
Tänk att en serie kan få mig att gråta, nästintill i varje avsnitt. Tänk att jag som aldrig förstod mig på Citykliniken, är fullkomligt såld på en sjukhusserie. Kanske just för att det inte är en vanlig diagnosserie, utan för att den bokstavligen tränger genom kött, blod och själ.
Det är nästan så att jag skulle vilja erbjuda utlottning av en Greys anatomy box för att få de oinvigda att förstå. Kom med jordens bästa motivering så får vi se om jag ändrar mig.
Alla eventuella mail, sms eller chattmeddelanden som inkommer mellan 21 och 22 nästa onsdag, kommer jag inte att svara på. Nu vet du varför.