Kan en film ha för mycket handling och därmed bara bli någorlunda bra? Det kändes lite så när jag igår gick på galapremiären av Men in black 3. Det är så håret krullar sig i sömnen, kvällen före ett stort evenemang. Eftersom jag är en storjonglör i vardagens cirkus, gäller det att planera för att kunna förflytta sig mellan arbete och barn, till röda mattans förföriska omgivning. Kläderna hänger framme, som inför skolstarten och det mesta ligger i en väska så att jag kan byta om på jobbet.
”Drums please” hade jag lust att utbrista när det äntligen var dags. För mig är Will Smith lika mycket DJ Jazzy Jeff & the Fresh Prince, som en charmig hårding i måttbeställd kostym. Det var med blandad känsla som jag såg filmen. Det kändes som om det var för lite hjärtliga skratt, för mycket ”riktig” handling för filmens genre och en överdos fisksslem, för att det skulle passa min smak. Om du gillar MIB-filmerna, ska du självklart se trean i 3D och håll utkik efter karaktären ”Griff”. En udda figur, som tar sig in i ditt hjärta vare sig du vill eller inte. (Dessutom är likheten slående med en svensk skådespelare, kanske i Lorry?) Jag bugar för ännu en storartad kväll i galans tecken, med dresscode och förbeställt väder som ackompanjerade efterfesten på Ulla Winbladhs.
12 timmar senare möter mig en annan vardag. Gråsuggor på balkongen, som panikslagna springer mot skyddet av mörka hörn. Det är kanske läge att använda neutrolizern, som en riktig MIB…
Kommentarer är stängda.