Läste en intressant artikel i SVD idag. Vilka normer som skapas för det vi kallar skönhet. Hur vi vill/kan/orkar leva upp till förväntningar och krav. Och hur kvinnor i större utsträckning, borde skita i hur de bedöms efter utseende och ”gå ut genom dörren i eget ansikte och kropp, helt ogenerat.” Samtidigt flödar internet av bildspecial, med den ”nya” trenden där stjärnorna visar sig osminkade. Eller bildtexten ”de är vackra, även utan smink”
Hur många skönhetsingrepp som ligger bakom vissa ”naturliga” ansiktet framgår inte. Men tanken är god. Samtidigt som Venice beach säkerligen är lika full av artificiell fyllning som en välmående kalkon under thanksgiving, behövs en motrörelse för att jämna ut mänsklighetens ytliga vågskål. I min tillvaro kombinerar jag båda element. Att kunna vara utan smink lika självklart som att förgylla tillvaron med paletten av ögonskuggor, som tar fram det vackra ännu mer. Jag älskar att se förvandlingen i spegeln, både hemma och i sminket på jobbet.
Däremot skulle jag aldrig i livet stå på röda mattan, utan någon typ av concealer eller kosmetiska hjälpmedel. Carolina Gynning var modig under en veckas tid förra året och gick på evenemang helt naturlig. Sen vågade hon inte mer. Det blev obekvämt. Jag förstår henne.
Själv är jag alltid två personer i en. Den officiella och den privata. Den osminkade och den sminkade. Det bästa som finns, efter en sändningskväll, är att åka hem och tvätta ansiktet som en ceremoniell rit. Så länge vi ser det som komplement istället för motsatser, kan vi kombinera båda. I slutänden är det ändå vår hjärna, våra tankar och våra hjärtan som utgör den essentiella delen av det vi kallar livet…
Kommentarer är stängda.