Det brukar ligga hårnålar lite varstans där jag befinner mig. Hittar du en hårnål, så hittar du mig. Lite som barnens kakspår i sagan om pomperipossa. En titt i min handväska avslöjar också en konstnärsjäls aktiva liv, där kvitton har fest tillsamman med tomma tuggummiförpackningar, näsdukar och Mariannkarameller. Någon typ av mat måste jag alltid ha till hands – det är min apocalyptiska gen som gör att jag alltid ser till att ha nödproviant med mig. Tar vi en titt i min lägenhet, så finns det en liten klädkammare, som länge har fungerat som VIP-ingång till garderoben mot Narnia. Den andas inte någon feng shui, grejer ligger över allt och avsaknaden av system ger mig krupp. Men för varje sak som till slut finner sin plats, blir mitt hjärta lite gladare. Trots att jag revirmarkerar genom att sprida saker omkring mig, hatar jag oreda och kaos (så länge det inte är mitt, hosthost) och älskar struktur och ordning.
Ju mer ordning i hemmet, ju lugnare blir själen. Det är samma sak med flödet i vardagen. Bland människor. När saker flyter på, skapar det en harmoni och ett lugn. Jag är en vän av ordning i tillvaron. Faktiskt. Just därför irriterar jag mig grön, när folk stör det arrangemanget. När smidigt blir till klumpigt. Till exempel i tunnelbanan. Du har väl hört talas om rulltrappediktaturen, som säger att ”på höger sida hänger man, på vänster sida flänger man”, som jag brukar säga. Men allt för ofta möts jag tyvärr av zombier som hänger på VÄNSTER sida utan att ta ett steg åt sidan, när jag försöker komma fram. Om jag ser ett tillfälle att ta vara på de oändliga stegen mot friheten ovan mark, för att träna benen, så hindra mig inte! Har jag bråttom för att hinna med en buss som avgör om jag hinner till skolhämtning eller inte – så ber jag dig att inte stå i vägen för mitt liv tack!
Sen har vi det outtalade systemet för bänkarna på tunnelbanans plattform. Två personer, som sitter spridda när ytterligare en aktör vill sätta sig, ska automatiskt flytta ihop lite för att få den påtvingade sittstunden att bli så trevlig som möjlig. Det är lika smidigt som Kasparovs schackspel. Men så finns det folk som agerar envisa åsnor och hävdar sitt revir, om det så bara är för 2 minuter innan avgång. Det innebär att jag tvingas sitta alltför nära en hostande, eller illaluktande person. Det är ju inte utan anledning som jag kallar tunnelbanan för ”bakterietuben… Du behöver inte vara öppen och glad, du behöver inte ha förmågan att ”känna in” människor – följ bara den smidiga ordningen, så kommer mänsklighetens myrstack att fungera mycket bättre!
I barnböckerna om Nasse, finns en karaktär som jag bara älskar. Han ägnar sitt liv åt att sortera grannbarr, klippa häckarna raka och plocka upp sten från marken. Och säga åt folk att de borde gå i raka led när de promenerar i skogen. Jag skulle också vilja ta fram en megafon och skrämma folk med uppfordrande, totalt onödiga uppmaningar. Framför allt till trappmarodörer och långsamma segmaskar. Jag skulle skandera mina ordningsregler i örat på de som fortfarande inte har fattat att det går fortare om vi släpper UT folk från tunnelbanevagnen, innan vi alla går IN.
Frågan är väl vad jag själv skulle göra om folk omkring mig, skulle sätta en megafon i örat på mig varje gång d hittar en hårnål på golvet. ”Titta där går hon, hårnålsmarodören! Ta fast henne!” Vissa kanske tycker det är enormt störande med tomt godispapper i handväskan också. Vad vet jag. Just detta faktum är den enda anledningen varför jag fortsätter att vara tyst och låter mina ögon skjuta mentala pilar istället. Nästa gång du möter mig i tunnelbanan, kanske du ändå har vett att flytta på dig. Tanten vill fram. Både i rulltrappan och i livet.
Kommentarer är stängda.