Jag frustar och pustar, precis som Ferdinand när han satte sig på en humla. Jag är riktigt förbannad. Det gäller artikeln i Aftonbladet, där Laila Bagge Wahlgren tillåter sig att vara en hårt arbetande karriärmamma. Hon är tydligen så fräck att hon tänkte jobba så snart som möjligt efter förlossningen. Detta är någonting som skapar en hätsk debatt i hennes omgivning. Vilket strunt, rent ut sagt.
Det finns lika olika tabun, när det kommer till familjeliv. I många fall gäller det framför allt kvinnors förhållningssätt till barn. När jag säger att jag inte är bra på att leka, utan hellre läser för mitt barn, får jag ibland konstiga blickar. När jag uttalar min känsla att jag inte vill ha fler barn som jag känner det nu, kommer återigen den sneda blicken. Fram för allt från personer som inte känner mig.
Jag är stolt över att ha en vilja och ett driv som får mig att vara duktig på mitt arbete. Jag var oerhört taggad, när jag kom tillbaka till mitt jobb som programledare på SR, sex månader efter förlossningen. Jag klättrade på väggarna av understimulans flera månader tidigare, kan jag säga.
Det mest slående med hela denna diskussion kring kvinnor som återigen föses in i något som ”borde” vara den traditionella mammarollen, är att artikeln (när jag läste den) hade 35 kommentarer, med bara 3 personer som var män. Jag är ytterligare en kvinna som ryter till och som saknar pappornas självklara stöd i debatten. Men förlåt, jag glömde visst att det till stor del ses som norm med frånvarande fäder, som ibland inte är närvarande i sina barns liv överhuvudtaget?
Låt Laila vara, och henne jobba så fort hon orkar. Lyckliga föräldrar, ger en bra förutsättning till lyckliga barn.