Kroppen. Ett börsnoterat storföretag som tar oss fram genom livet. Som tänker, känner, agerar och uträttar stordåd. Och som ibland blir sjuk. En halv liter snor varje dygn, det är vad vi kan prestera under en förkylning. Det är så där härligt, fascinerande äckligt. Tänk dig hur många Lambirullar jag har förbrukat under tiden jag har varit sjuk den senaste veckan…
Jag blir liten och ynklig när jag blir sjuk. Det blir som en tillfällig regression till pytte-stadiet. Täcket upp till näsan, tvn på som sällskap och massor av veckotidningar, glass och frukt. Inte ens champagne är gott när jag är sjuk. Det om något är ett betyg på hur sjuk man kan bli. Soffbordet har sett ut som en arbetsstation för en inkallad amatördoktor. En prydlig rad med nässpray, näsdukar, näsolja, antibiotika, sinova, espiretox, ögondoppar och c-vitamin. Och en påse för alla snorpapper. Efter skället i min senaste relation, har jag motvilligt insett snusket med att stoppa snorbollar i pappersullen.
Alla blir vi sjuka på olika sätt. Vissa tar två alvedon, dricker 2 liter vatten och försvinner in i sovrummet i några dygn. Andra snörvlar sig igenom tillvaron, som en uppgiven Jeanne d’arc som skanderar sin påstådda dödsdom. De senaste dagarna har jag legat i händelsernas centrum i ett högoktanigt bakteriemoln och ändå kunnat se att livet pågår runt omkring. Det är tryggt att höra stökande i köket, mellan hostattackerna. Det är underhållande med lilla björnungen som kommer och gör lite improviserade dansnummer framför soffan som mamma får betygsätta. Sen blir jag trött och måste vila. Med kroniskt randigt kudd-ansikte sjunker jag återigen ner i den mjuka tillvaron och dåsar till en stund.
Problemet är att jag har tråkigt när jag är sjuk. Och den här gången, med en halsinfektion som strössel på tårtan, var jag tvungen att vara tyst. Allt för att rädda speakerröstens hälsa. Det värsta med att vara sjuk, är inte att vara sjuk. Det värsta är att måsta vara tyst. Det finns ju så mycket att prata om, att ventilera, att diskutera! Och har man tråkigt, kan man ju alltid sjunga en sång. Eller nåt. Att inte uttrycka sig i tal är enormt plågsamt. Värre blir det, när jag äntligen får använda rösten och känner mig bättre, för då bubblar jag lika mycket som en uppochnedvänd läskflaska före öppning. Ojojoj, nu märks det att du har blivit bättre, kommer det som ett mummel från prinsen vid matbordet.
Sen är det ju det där med smaklökarna. Jag känner inga lukter och jag känner inga smaker. Den omsorgsfullt tillredda middagen med grillat kött och 14 olika såsen, blir bara bemött med ett matt leende, för allt smakar samma. Det vill säga inget. Jag äter som en liten mus. Och kocken blir lite lessen. Däremot glömmer jag att andra kan känna dofter. Av mig. När björnungen slänger sig runt halsen och ska kramas, hejdar hon sig plötsligt och tittar upp mot mig. ”Mamma, du luktar inte gott som du brukar, du luktar sjuk. Du luktar som sjukhus. ” Då blir jag lite moloken och lufsar tillbaka till min soffhörna med sjuklingsauran omkring mig, som en grå regnbåge. Kroppen känner inte igen sig själv, allt är upp och ner och det är bara att ta en kölapp till friskhetens releasefest. Nu är jag till slut på väg. Upp och ut, från krasslighetens järngrepp. Om några veckor kommer jag att förneka allt vad sjuk och klen heter.
Kroppen är förunderlig. Den kan hjälpa dig, stärka dig och stjälpa dig. Den är inte evig, men det är en makalös manick. En själens kokong. Ett tempel. Och en vän som vi förhoppningsvis får leva länge med…