Ingen kan gråta som Helena Bergström. Ett hejdlöst hulkande, med snoret som rinner ohejdat. Hon kan hon. Jag kanske kör lite mer med clownen Manne-stilen, där tårarna strilar i en snygg båge, som en trädgårdsfontän i en slottsträdgård ungefär. Så var det igår, när jag kurade ihop i soffan med en stor kopp te (kamomill, honung, citron och en liten skvätt amaretto) för att suga ut den där sista ledigheten.
Det planlösa zappandet tog ett abrupt slut när jag fastnade vid tv1000 som visade Tristan&Isolde. Jag har säkert sett den 3 gånger, men gråter alltid vid samma ställen, jag hisnar alltid lika mycket vid den första kyssen (varje gång) och jag lider lika mycket med de älskande (varje gång).
James Franco och hans puppyeyes förtrollar men det är framför allt miljöerna, den osjälviske kungen och de laddade känslorna som kommer att dra in dig i filmens värld.
Vill du inte vänta med att se den till nästa gång den visas på tv1000, så kan du se den nu med en gång om du använder dig av headweb.com
(det sista rimmade visst…)